— 38 —
såg stor och segerrik… och fri i en aflägsen framtid.
4.
Den gamle Pater-Noster.
Tidigt följande morgon gick herr Sipaïlo ut i och för vigtiga affärer. I förbifarten skyndade han in till de tre grannfamiljerna, hvilka den föregående aftonen varit försatta i lika stor oro som han sjelf; han ville lyckönska dem. Mödrarnas ögon voro ej längre röda af gråt, utan strålade nu af tillfredsställelse och glada förhoppningar. De lyckliggjorde fäderne uppmuntrade och styrkte hvarandra sålunda: »låt oss vara lugna, låt oss vara vid godt mod; Polen skall ej gå förloradt, vi hafva ju barn, som vi kunna hoppas på».
Under allt detta sof Leonard. Han hade aldrig haft någon annan väckare än dagsljuset sjelft, som tittade in i hans lilla kammare och manade honom att lemna sin bädd. Då han nu uppvaknade och knäpte ihop händerna för att göra sin bön, kände han sig tung i kroppen och underlig till mods. Den stora skogen, der han och hans kamrater uppgåfvo sina gälla krigsrop, den lilla bäcken med de sprattlande fiskarne, vedhuggaren, vildanden, alltsammans föresväfvade honom såsom i en oredig dröm, och han kunde i förstone knappast fatta, att han verkligen låg i sin säng. Småningom började likväl tankarne reda sig. Han tog på sig sina väl borstade kläder, rena, mjuka strumpor, kängor, som ej voro upprifna såsom de, i hvilka hans sargade fötter hade pinats under vandringen ute på landsvägarne och hvilka han varseblef i en mörk vrå af rummet, dit Paraska för tillfället hade förpassat dem. Der stodo de som ett anklagande vittne om hans olofliga utflykt,
