— 39 —
och då han fick se dem, klarnade hans minne helt och hållet; han ihågkom allt, som hade förefallit, och härvid suckade han lika tungt, som vinden suckade i den djupa, mörka skogen, hvilken han tyckte sig aldrig kunna glömma.
En stor balja, fyld med vatten, stod i midten af rummet; den påminde honom om en af hans käraste vanor, hans morgonöfversköljning. Med förtjusning doppade han hufvudet och bröstet i det klara, friska vattnet, likasom en fogel med synbart välbehag svalkar sin varma kropp i den lilla badkoppen, som man ställer in åt honom i hans bur.
Under det han torkade sig med det rena af välluktande örter doftande linnet och med vidt uppspärrade näsborrar insöp den välbekanta lukten, sade han till sig sjelf, att ett sådant linne kunde ingen annan än Paraska åstadkomma, och att endast derpå hade han kunnat igenkänna henne.
— Jag vet intet ställe — tänkte han, i det han öfversköljde sitt hufvud med vatten — nej, intet ställe, der det luktar så godt som hemma hos oss; de må säga hvad de vilja, så är det här i alla fall min fars hus och således äfven mitt, ty jag är Leonard Sipaïlo och ej en liten främmande, obekant gosse ... nej, nej, nej, det är jag icke — mumlade han, under det han tog på sig sina vackra, blanka kängor, och det skall jag också säga Paraska.
Imellertid måste han nu gå ned. Förgäfves bjöd han till att antaga en stolt hållning och på militärvis käckt slå klacken i golfvet, ty, ehuru styrkt och vederqvickt till både kropp och själ, kunde han likaväl ej värja sig för en viss fruktan, och nya obestämda aningar kommo honom att sakta sin gång, tills han slutligen tycktes snarare krypa än gå utför trappan.
Paraska, som stod och sysslade vid spisen, neg för honom med ett vänligt leende, då han
