— 4 —
den ut sig, så långt ögat kunde nå, än kröp den ihop, liksom om Paraska hade fallit ned på knä i sin gränslösa förtviflan att ej finna den hon sökte.
Med skuggan hack i häl efter sig gick amman in till stensliparen, hvilken ofta brukade låta Leonard leka med slipstenar, så små och så lätta, att han med sina späda barnahänder kunde handtera dem; derifrån begaf hon sig till krukmakaren, der den lille gossen allt som oftast hela timmar roade sig med att forma små lerfat, dem han sedan brände i den stora ugnen; sedan hörde hon efter hos fiskhandlaren, hvilken Leonard, som var förtjust i att se fisken hoppa i dammarne, litet imellanåt brukade besöka. Slutligen gjorde hon efterfrågningar hos vagnmakaren och linneväfvaren, hvilkas konstfärdiga arbeten till främjande af verldens trefnad och välfärd mer än en gång uppväckt det kloka barnets beundran och hänryckning. Paraska, som noga aktgifvit på sin älsklings smak och tycken, gladde sig ej litet åt hans vetgirighet och ansåg honom nästan för ett underbarn, hvilket kanske vore bestämdt att en dag bära en kunglig krona. Men i den stunden hade hon ingen tanke på någonting sådant; hon blott längtade att åter få sluta i sin famn samt kyssa och smeka det kära barnet, hvilket ännu fortfarande stod under hennes uppsigt.
Då nu Paraska, efter att sålunda hafva ansträngt sig både till kropp och själ för att komma den bortlupne gossen på spåren, med tungt hjerta nalkades hemmet, blef hon på långt håll varse den gamle Pater-Noster, som, stödd på sin krycka och släpande efter sig sitt i ett getskinn lindade, sjuka ben, långsamt stälde kosan till S:t Kristoffers bild i afsigt att der sätta sig ned. Med nyfikna blickar såg Pater-Noster på Paraska och Paraska såg på Pater-Noster, men, som hon den gången hade annat att tänka på än att gifva honom en allmosa, skyndade hon som en pil förbi honom, gjorde
