— 42 —
tighet i detta hem, hvilket dock var hans eget. Hans bröst häfde sig, och derifrån utgick ett doft stönande, utan att han var i stånd att få fram ett enda ord, och stora tårar tlilrade från hans ögon ned på bordet framför mjölkskålen och de ofantliga högarne med brödbullar, hvilka voro hvitare, finare och större än några som Paraska dittills hade bakat och hvartill hon också användt en del af natten. Allt detta välmenta öfverflöd frestade lika litet gossen som modern, hvilken ej heller kunde förtära något och som blott af arlighet höll honom sällskap, i det hon ideligen räckte honom de läckerheter som stodo på bordet och som hon visste, att han brukade tycka om, men hon vågade ännu ej säga: »ät, min son». Med allt mera stegrad otålighet afbidade hon sin mans återkomst, ty hon började finna det outhärdligt att under stela artighetsfraser nödgas dölja sin öfversvallande moderskänsla; det var någonting så onaturligt, så pinsamt. Och den arme gossens lidande var ej mindre än hennes eget; han tyckte till slut, att stolen, han sjelf och bordet framför honom skulle sjunka ned i jorden.
I det samma såg man den gamle Pater-Noster med sitt släpande ben komma fram mellan de höga fläderträden. Den stackars tiggaren kände sig rörd i sitt hjertas innersta, när han fick se, att den lille gossen, som man hela gårdagen så mycket hade sökt och hvars små gröna kängor hängde på den helige Kristoffers bild, nu ändtligen var återkommen hem.
Vid gubbens åsyn tycktes Leonard för ett ögonblick ryckas ur sin sorg och steg upp för att enligt sin vana dela sin frukost med honom. Men den gången blef det ingen delning af, utan han gaf honom med blek uppsyn och utan att säga ett ord mjölkskålens hela innehåll samt brödbullarne odelade. Öfverväldigad af denna så enkla, men rörande handling reste sig modern, och det var med möda hon kunde afhålla
