Sida:Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/43

Den här sidan har korrekturlästs

— 43 —

sig från att utbrista: »min son! … ja, du är i sanning min egen son!»

— Herren skydde och välsigne er, Leonard! — sade tiggaren, — och prisad vare Han, som återfört er hem, frisk och välbehållen!

Ett genomträngande skri utgick från deu lille Leonards läppar.

— Se, han känner igen mig, han! — sade han till sin mor. — Du känner igen mig, du, Pater-Noster; tack för det, säg dem, du, att jag är Leonard!

Och alldeles utom sig af rörelse kastade sig den lille gossen i famnen på sin mor, som tryckte honom till sitt hjerta och höll honom så fast sluten intill sig, att man skulle kunnat tro, att hon ej vågat släppa honom af fruktan att dervid mista sitt eget lif. Paraska darrade som ett asplöf, då hon såg sin matmor nära att qväfvas. Under det förvirrade tillstånd, hvari amman då befann sig, hade man för mycket godt ej kunnat aflocka henne ett enda ord, och för öfrigt hade hon ju aftonen förut redan uttömt hela sitt vältalighetsförråd.

— Du ser väl, kära Paraska, — sade fru Sipaïlo, — att det är Gud, som talar genom Pater-Noster. Kom in, Pater-Noster, kom in; från och med i dag skall Leonards hem äfven vara ditt.

Ifrig att få se sin son, hade herr Sipaïlo imellertid skyndat hem, och vid sitt inträde märkte han i första ögonkastet, att man ej kunnat afbida hans återkomst.

— Så ha vi dig ändtligen åter, — sade han till den alltjemt darrande gossen, som ännu hvilade vid moderns bröst; — kom hit, barn, — fortfor han, i det han tog honom upp på sitt knä och blickade honom djupt in i ögonen. — Ja, vid Gud, du är vår son, ty du har visat, att du jemte oss vill befria vårt fosterland. En annan gång skola vi moralisera dig för din långa bortovaro, men lägg nu din hand i min till bekräftande af den ed du aflagt der borta i sko-