Sida:Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/6

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 6 —

andaktsfulla käuslor, och det milda Kristusbarnet, som han bar på sina breda skuldror, var, enligt deras uppfattning, en sinnebild af alla i nöd och fara stadde barn, hvarför de också gerna vände sig till detta helgon med de böner, som gälde deras älsklingar.

Under det Paraska fortfarande öfvertänkte, hvad som skulle kunna beveka ett sådant helgon som S:t Kristoffer, föll det henne in, att hon skulle erbjuda honom sitt åttaradiga korallhalsband, hennes dyrbaraste skatt. Men i nästa ögonblick tänkte hon, att det kanske ändå icke vore någon passande gåfva, emedan det var en prydnad, som vittnade om qvinlig fåfänga; hon förflyttades i tankarne till sina egna ungdomsdagar och hon rodnade dervid. Dock hvarför icke? Hennes älskade Leonard hade ju så ofta tummat det med sina små hvita händer under den tid då hon ammade honom, och huru förtjust var han ej, det söta englabarnet, då han fick slita i tu dess trådar.

— På den tiden sprang han minsann inte bort, som han nu gör, nej, då släppte jag honom ej ett ögonblick ifrån mig, hvarken natt eller dag. O, min Gud, gif att jag må kunna hitta på något, som kan behaga S:t Kristoffer, så att han på sina axlar må rädda min Leonard, så som han en gång räddade dig, o Herre!

I den mån hon nalkades hemmet, uppstod i hennes själ en ny tanke, och den var som en svag ljusstråle i det mörker, hvari hennes oroliga hjerta var insvept. Hon förestälde sig nämligen, att hon vid framkomsten kanske skulle få se Leonard sitta i allsköns ro vid den lilla bäcken, hvilken sakta parlade mellan de höga fläderträden, och att hon om ett par ögonblick skulle få höra: »här är jag nu, kom hit, Paraska, kom!»

— Jag skall ge honom, jag, för hans: »Här är jag nu, kom hit Paraska!» — sade hon och lyfte vredgad sin knutna hand, medan hennes läppar krusades af ett konvulsiviskt leende, fram-