Sida:Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/8

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 8 —

hade nämligen, äfven hon, sökt honom allestädes, så väl på kända som på okända stigar, och hennes dag hade förflutit under sorgsna tankar och en feberaktig oro, sådan som det ömma modershjertat allena kan känna och som öfvergår hvarje annan oro.

Hon betraktade solens eldröda klot, som sakta sänkte sig vid den i dimman insvepta himlaranden; med oafvända blickar betraktade hon dagens försvinnande stjerna, liksom hon velat qvarhålla henne ofvan skogens toppar och de fjerran bergen, hvilka badade i ljus. Den praktfulla solnedgången bredde frid och stillhet öfver naturen, men huru skön denna stund än var, så talade den likväl om afsked, och åt den bedröfvade modern medförde den blott ökad ångest och en stegrad fruktan, att hennes son ej skulle återkomma före nattens inbrott.

De andra trenne mödrarna hade nu äfven hemkommit, hvar efter annan, likaledes i upprörd sinnesstämning, utan att hafva fått reda på någon af flyktingarne, hvilka alla fyra, dagen förut på morgonen, begifvit sig af från skolgården, som de hade valt till mötesplats och der de infunnit sig endast och allenast för att derifrån företaga sin djerfva utflygt. De hade begifvit sig på väg den stund på dagen, då de visste, att man i hemmen var så upptagen af husliga bestyr, att man hvarken hörde eller såg hvad som tilldrog sig ute på gatan, så framt der ej uppstått något ovanligt starkt buller. Ej underligt således, att ingen sedan kunde besvara föräldrarnes allt sedan middagstimmen väl hundrade gånger upprepade frågor. »Har ni ej sett min gosse? Har ingen sett till våra gossar?» I dessa fyra hem hade man ej haft ro att förtära en enda bit. Såsom i ett drömmande tillstånd satt man till bords, men man var för mycket uppskakad för att kunna äta. Liksom de öfrige fäderne hemkom äfven Leonards far mot aftonen. Hans uppsyn var bekymrad, och han hade mera ångest i hjertat, än han ville tillstå