— 9 —
för någon. Efter att under djupa funderingar hafva rökt den ena pipan efter den andra, utan att ens tänka på att njuta deraf, hade han en allvarlig underhandling med sin hustru, hvilken ej längre förmådde dölja sin oro.
— Fransiska — sade han till henne — gif noga akt på, hvad jag har att säga dig. Det är ej första gången jag hos Leonard märkt en högst egendomlig vandringslust. Beständigt ser jag honom stirra utåt rymden, och då han rusar åstad, tycks han aldrig sätta i fråga, huruvida hans små fötter kunna bära honom fram till målet. Det ser nästan ut, som om han vore en fogel, som glömt qvar sina vingar någonstädes. Men det tycks, att han reder sig dem förutan. Nå väl, det är nödvändigt att vi nu gifva honom en skrapa, men den måste vara så beskaffad, att hans själ derigenom kan få fastare fotfäste i den jordtorfva, på hvilken vi bo; vi måste ingifva honom den fruktan, att han, genom att hålla sig borta från hemmet, lätt löper fara att blifva såsom en främling för de sina; men detta skola vi göra utan att förfara med stränghet, utan att hvarken öfverhopa honom med förebråelser eller aga honom; alltnog, jag hade tänkt, att vi endast genom smekningar skulle straffa honom. Hvad sägeer du derom, Fransiska?
— Ack, jag begär ej bättre — svarade den snyftande modern, i det hon redan utsträckte sina armar för att taga emot sitt barn.
— Om han kommer igen — fortfor hr Sipaïlo, men hejdade sig plötsligt, förskräckt öfver att han vågat säga: om han kommer igen — och du ej till punkt och pricka följer det råd förnuftet förestafvar, skola vi, tro mig, för alltid gå miste om tillfället att betaga honom lusten för dylika utflykter. Kanske har Herren sändt oss denna pröfning, som är långvarigare och svårare än någon af de föregående, just för att bereda oss tillfälle att gifva vår son den
