16-17
sin moster; åtminstone hade han utgrundat, huru hon såg ut och frågat hennes namn.
Denna gång egde ibland det bättre folket på Yngve Frey ingen dylik mansperson rum. Men ibland fördäckspassagerarne befann sig en lång och vacker underofficer — ja, utan förbehåll sagdt, en Sergeant — som, antingen af penningförhinder eller andra orsaker, på denna resa icke frågat efter att vara bättre än däckpassabel. Hygglig och städad, samtalade han dock med en och annan af salongsfamiljernas medlemmar. Han afvisades icke af dem; ty hans mustascher voro mörka, uppböjda och nästan sköna; hans tschakot nätt nog för att icke misshaga fruarne; och en viss manlighet i väsendet gjorde, att de eljest förnäme och stele herrar-fäderne tilläto sig gå in i samtal med en person, som tycktes medföra ett tyst löfte om att ej stanna inom underofficers-graden, utan med tiden beträda, om ej en kaptens eller majors, dock en löjtnants bana.
Den unge, hygglige sergeanten hade på fördäcket varseblifvit henne, som skilts från sin moster; och det väckte hans uppmärksamhet, att hon vid afresan stått i en liten nätt fruntimmershatt af hvit kambrick, men efter en stund låtit hatten försvinna af hufvudet, visande sig i stället nu med en silkes-schalett öfver hjessan, såsom »jungfrur» bruka. Frågades alltså: var denna passagererska mamsell eller jungfru? och, i hvilketdera fallet, huru kom det sig, att hon bytt om hufvudbonad?
Sergeanten, intresserad för henne genom hennes första missöde, började allt mer och mer hålla sig på fördäcket, dit han också rättvisligen hörde, och han öfvergaf allt mer och mer samtalet med salongsnoblessen. Mig förefaller, sade han till sig sjelf, att denna vackra flicka är mamsell — från någon landsort troligen — och befinner sig på väg att fara hem, åtföljd och skyddad af en äldre slägting, men som af sin kaffekopp hindrades att i tid nedhinna till ångbåten. Då detta mötte, bortlägger flickan hastigt utseendet af mamsell, genom hattens aftagande, så att hon må undvika det oskickliga i att resa utan beskydd; och med schalettens påsättande gör hon sig i stället till jungfru, i likhet med de öfriga fyra à fem jungfrurna här framme på fördäcket, hvarefter hon som sådan kan resa fram, hela Mälaren åtminstone, utan förtal, fast utan moster.
Grundligt tänkt, eller icke, fästade sig likväl sergeanten vid detta lilla uppträde. Det förekom honom alltid oafgjordt, om flickan vore bättre eller sämre folk i sig sjelf; hon var emellertid ganska nätt och snygg i sin mörkblå kapott. Den stora silkesduk af fint, ljusrödt, chairt, nära hvitt sidentyg, med några smala gröna ränder här och der, hvilken hon knutit under hakan, och öfver sin kam i nacken
