ANDRA KAPITLET.
Här är icke tecken till förnämt: hvarken af
den högadliga riddarhussorten, ej heller af det
penning-adliga hos ett rikt och stolt borgerskap,
ej heller af det ur-förnäma, som finnes hos den
sjelfständiga delen af bondeståndet.
Passagerare, som titta upp ifrån
landningsbryggan, hafva icke en hamn, en plats framför sig, ej
heller en reel gata, utan en backe; och de flesta
husen äro oartiga nog att vända gaflarne åt en. Icke
desto mindre och emedan ångbåten dröjer kanske en
half timme, går man i land. Man mötes väl icke
här, som i Södertelje, af kringlor; dock, om man
klifver försigtigt, då man sätter sin fot på bryggan,
ser sig före och icke stiger ned sig i hålen mellan de
murkna plankorna, så kan man med lifvet komma
upp till staden.
Detta var hvad som inträffade med sergeanten och med en till. Då han nemligen stod på fördäck och såg landgången utläggas, märkte han ett litet stycke ifrån sig det chaira hufvudet med tindrande ögon se upp emot den lilla staden. Hastigt rann honom sjelf frimodighet in; han beslöt undvika alla de der farliga orden, jungfru, mamsell, och öfver hufvud hvarje titel.
»Ett ord!» sade han, vändande sig otvunget till henne: »ett ord! vi gå i land, kom! här på ångbåten är nu bråksamt, de skola langa in ved och hafva annat krångel för sig. Nere i matsalongen är ock ruskigt: det är obehagligt att äta der för — hm — jag vet här uppe i Strengnäs ett mycket hyggligt och bra ställe. Frukost tycker jag skulle kunna smaka nu efter en så lång fasta?»
Hon lät honom utan omständigheter taga sig under armen, gick öfver landgången, slöt sig nära till honom på den äfventyrliga bron; och — nu stodo de i Strengnäs.
»Hvad jag tycker om den här lilla staden,» sade hon otvunget och kastade omkring sig glada blickar. »Det är helt annat än Stockholm!»
När man kommer närmare in, är det verkligen rätt hyggligt, genmälte sergeanten.
»Se — se» fortfor hon. »Ack, jag andas — men — åja — ja — jojo — Lidköping är ändå vackrare.»
Den unga militären, förtjust öfver att i hast och nästan emot förmodan höra sin bekantskap vara en språksam menniska, började sjelf finna Strengnäs ganska trefligt. I sjelfva verket är det så också. Allt är utan anspråk. Man kommer upp ifrån sjön och beträder idel krokiga, smala gränder eller gator, som slingra sig öfver backar. Den sturska rakheten synes icke till i detta samhälle. De små husen äro gamla, vänliga; och man finner dem snart icke blott hafva
