gaflar, utan äfven långsidor med täcka fönster på, och till och med portar, der man känner sig hågad att stiga in. Här är icke tecken till förnämt, hvarken af den högadliga riddarhus-sorten, ej heller af det penningadliga hos ett rikt och stolt borgerskap, ej heller af det urförnäma, som finnes hos den sjelfständiga delen af bondeståndet och visar sig i dess sätt att vara: nej, här ses allenast det medborgerliga af anspråkslösaste slag. Man tror alla husen tillhöra skutskeppare, glasmästare, borstbindare, fiskare.
Klart är, att härmed förstås allenast det Strengnäs, som möter den ifrån sjön uppstigande passageraren, och omgifver honom innan han kommer så långt, som till domkyrkans upphöjda, trädbevuxna kulle, i hvars grannskap biskopshuset och några till antyda en högre verld. Men sergeanten, med sin glasmästar-flicka under armen, hade ännu icke gått åt höjderna. De hade icke en gång gått till torget. De hade, till följd af hennes utrop om det lilla huset med hvita luckorna, stannat i den märkvärdiga Strengnäs-labyrint af små krokiga gator och hus, som befinner sig emellan sjöstranden och torget. Här förde han sitt sällskap till en hög trappa, som ifrån sjelfva gatan ledde utföre ned till en gård. Öfver gården trädde de till husets port. »Här,» hviskade sergeanten, »bor den rika färgaren, som tillika håller en artig och propre restauration. Vi skola få se huru snyggt de hafva.» Flickan andades som i sitt eget hem, ehuru hon ofta tillade, att Lidköping var ännu vackrare.
De stego öfver farstuqvisten och kommo inne i huset uppför en trappa ånyo, hvilken ledde till ett stort rum i andra våningen med skänk uti. Det var således ett slags värdshus, begrep Sara Videbeck. Sergeanten gick fram till en snygg och gladlynt person, som innanför disken torkade tallrickar. Låt oss fa ett af smårummen här — det der till höger — eller det der till venster — lika godt — och frukost. Hvad fins?
»Hallon och grädde.»
Något stadigare?
»Stekta morkullor — färsk lax —»
Låt så vara; men låt det gå fort. Och (hviskade sergeanten, i det han förde in sin bekantskap i det venstra smårummet, men i dörren fortfor att tala till menniskan med tallrickarne) — ett par glas körsbärsvin!
När de begge trädt in i det lilla rummet, och för treflighetens skull — i fall flere skulle inkomma i salstugan — stängt dörren, tog Sara Videbeck af sig silkesschaletten och visade ett hufvud, prydt med mörkbrunt, glänsande hår, väl benadt, utan löslockar vid tinningarne (sergeanten påminde sig, att de försvunnit med detsamma som kambrickshatten); men ett par egna, likväl, och ganska nätta, sittande bakom
