TREDJE KAPITLET.
Den, som vill skära glas, min herre,
han måste hafva diamant!
Sergeanten hade bestämdt satt sig i sinnet, att
han skulle visa sin bekantskap en artighet. Han gick
derföre ned i matsalongen och begärde ett skålpund
konfekt. »Fans aldrig till salu på ångbåtar,»
svarades. »Så för fan! fins här då apelsiner? det
tycker jag ligger der framme i korgen.» — Ja. —
»Godt, gif mig fyra.»
Då han kom med sin frukt i handen, fann han däcket på följande sätt upptaget och ordnadt. Största delen af det bättre folket — herrarne, fruarne och barnen — hade gått ned i salongen: några par suto väl på akterdäcket, men icke just i lifligt samtal, fast icke heller alldeles sofvande, dock i full ouppmärksamhet på allt hvad dem sjelfve omgaf. Dalkullorna, längst framme vid förstäfven, syntes nedlutade öfver de ringlagde trossarne och slumrade. De fyra à fem förut omtalade jungfrurna hade samlats med ryggarne emot ett till hälften uppveckladt segel. Kaptenen var förmodligen i sin hytt; han sågs icke på däck. Machinisterne gingo på i ergastulum. »Hvar är då min chaira?» frågade sig sergeanten.
Han upptäckte henne slutligen sittande på en grönmålad spjälsoffa, som stod vid relingen i nischen bakom ena hjulöfverbyggnaden. Sergeanten fann en så afskild plats ganska angenäm, gick dit med sina apelsiner, satte sig bredvid henne och bjöd.
Hon nickade ett godt bifall och tog upp sin börs.
»Så för millioner hundra sjutton granater!» tänkte sergeanten, med blodet uppstigande i ansigtet: »hon måtte väl icke nu bums och kontant vilja betala mig för apelsinerna? Det här lägre borgerskapet ger jag — »
Så illa blef det heller icke; hon upptog ur sin virkade penningpung en knif med pläterskaft, och afskalade med den en apelsin, som hon artigt räckte åt Albert. Sedan afskalade hon en åt sig, skar i sex delar och började låta sig väl smaka.
»Tack, bästa Sara!» sade Albert och emottog sin apelsin. Derpå begärde han och fick låna hennes knif till sönderstyckande af sin frukt. Han besåg knifven med en viss undran; den var utmärkt trubbig, ja alldeles rund i spetsen, utan att dock likna en bordsknif. I öfrigt var den ny och temligen hvass på ena sidan; han brydde sig ej vidare derom, utan sade efter en liten stund: »nu, Sara, måste vi bli närmare bekanta, och du skall säga
