skilling bättre per kanna i Stockholm, och så roade det mig att fara hit upp och höra efter, då jag hade en moster här förut att bo hos. Men det nya modet, som de talade så vidt om i Lidköping, huru de nu uppe i Stockholm skulle hafva hittat på att färga glas till kyrkfönster, det bryr jag mig icke om. Icke har jag sett sådant i Stockholm; jag besökte med flit alla kyrkorna i den staden, och det var icke lätt arbete, ty de voro odrägeligt många; men der fans icke färgadt glas i en enda. Jag vet icke hvar den osanningen är kommen ifrån, om ej från Upsala, der en assessor lär hålla på att måla fönstren i ett altarchor. Jag ville eljest lära mig det, ty vi hafva många beställningar af kyrkfönster både till — ja — och ända ned emot Skara. Ty i Skara finnes ingen menniska, som kan handtera glas, och jag viste det skulle bli en stor och artig förtjenst, om vi kunde färga glas på verkstaden. Vi skulle då vara de enda, så nära, som hade makt med det nya modet, och de skulle taga af oss, så fort något spräcktes i kyrkorna. Men lik'om det; jag hör, att det modet brukas ingenstans, och då är det ock ingenting värdt. Diamanter fick jag rara, så jag är ganska nöjd med resan; och olja se'n —»
Men hvartill i Guds namn brukar du så mycken olja?
»Till kitt, vet jag. Hvartill skulle väl olja här i lifvet annars vara?»
Men hvarför reser icke din far sjelf i så vigtiga och långväga affärer?
»Åh min Gud! han är död för sex år sedan.»
Det var en annan sak —
»Och min mor, stackare, har stått för verkstaden sedan, med rättigheter som enka, förstås; men hon har på hela tu åren legat till sängs jemt, så jag kan säga, att det är jag, som ensam stått före.»
Men säg mig, vackra Sara, huru gammal par exemple är du då, i fall jag törs fråga?
»Tjugufyra år och litet till.»
Hvad? är det möjligt? jag tog dig för aderton år. Sådana kinder — denna hy —
»Ja, desamma kinderna gick jag med vid aderton år. Man säger, att fiskalsdöttrar, mamseller och fröknar gifva sig ut för yngre än de äro, såsom jag hörde de brukade vid Lunds brunn; men jag finner föga heder uti, att se gammal ut vid ett ungt åratal. Då håller jag vida bättre, att göra tvertom. Huru pass till åren är — om jag törs fråga?»
Jag? vi äro nästan jemnåriga; jag är tjugufem år.
»Och jag, som tog dig för en person om sina nitton år allenast, hvilken ännu icke passerat graderna. Så frankt bär du dig åt.»
