högt skratt, då de begge karlarne satte cigarrändarne mot hvarann, med spända allvarsamma ögon observerade spetsarne, och ifrigt arbetade på att det skulle ta eld. Det lyckades; och den hederliga, fryntliga kaptenen gick sin väg. Med ett eget uttryck af sällhet tog sergeanten begge kindbenen pinfulla af ny, frisk rök — ty man vet, att det är den första röken, som smakar bäst — och blåste ut den högst långsamt: men blåste den i sin tankspriddhet midt i ansigtet på Sara.
»Åh då!» ropade hon och sprang ånyo sin väg till den andra delen af fördäcket, der hon hade sitt förut omtalade skrinbestyr.
Albert stod således åter ensam vid sin kappsäck, — d. v. s. hennes — och betraktade den sjunkande milda, täcka vestersolen. Man var nu kommen in på Galten, den yttersta Mälarfjärden emot Arboga till. Albert stod och såg på solen, såsom sagdt är, men han såg också emellanåt på kappsäcken. Han rökte långsammare nu; ty han tänkte, »om den här cigarren blir slut i ett rapp, så tör det icke falla sig lika behändigt som nyss, att få en till. Ja, helt säkert har hon glas i kappsäcken; och jag tycker mera om det, än om hon, såsom jag en gång trodde, hade glas i bröstet, eller hela hjertat deraf. Det var en dum tanke af mig — puh! — men jag skall icke blåsa ut för mycken rök i sender — puh! — Låt vara, att hennes själ är af glas något litet: kan icke jag hafva en diamant såväl som någon? och skära? men djupt vill jag icke skära, det näns icke fan på så vacker kristall — puh! — jag skall bara rita in ett A på hennes minnes emalj; det må jag väl få? det är väl ej för mycket? — puh! Vacker är hon när hon är allvarsam, men än vackrare när hon ler, så der; och allra vackrast var hon, när hon gret öfver sin mor: det är besynnerligt, att jag kunde tycka om det? Man plär annars bli ful när man grinar — puh! — men hennes ögonvrår blefvo icke röda, utan stodo klara som — nånå, gråten räckte icke heller länge.»
Ror i lä! ror i lä! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du icke pricken, din attan? Jaja, det börjar skymma, tillade kaptenen godmodigt; det är nu, bäst, att jag absolverar honom från styret och går dit sjelf. Inloppet i Arboga å är icke såsom andra lappris-inlopp. Ror i lä! i lä! stopp machin, för sju tunnor tusan! gå ned härifrån; jag ställer mig hit sjelf. Säg till att klyfvarn tas in!
»Stopp machin! stopp!» hördes till återsvar. Fartyget saktade farten, och den skicklige kaptenen, som nu sjelf stod vid styret, fick tid att åter rätta kursen, så att pricken lyckligen omfors.
Mälarens innersta vatten, eller dess vestligaste begynnelse utanför Kungsbarkarö och Björkskogs socknar, är fullt af små grund, blindskär och
