öfverens. De följde honom ned till ångbåten med en bår, som de i granskapet togo. Nedkommen till fartyget, höll Albert på att icke träffa den han sökte. Med en liten häpenhet såg han sig om i skymningen efter det chaira hufvudet — det fans ej. Till sluts upptäckte han likväl framme på däcket — Sara Videbeck i hatt. Ehuru de begge karlarne med båren väntade på ordres, kunde han likväl ej hindra sig ifrån att några ögonblick stå och betrakta sin förvandlade vän. Väl hade han i dag på morgonen haft en anblick af samma person för sig, några minuter: men han hade då sett henne utan intresse. Nu — är det hon? tänkte han. Mamsell ville han, förr en gång varnad, icke alls anse henne för. Men den nätta, hvita kambrickshatten satt ganska behagligt på det täcka, fria hufvudet; och några smakfulla mörka lockar hängde också på hvardera sidan vid tinningarne, alldeles som rätt och billigt var. Albert pekade åt karlarne, hvartåt de hade att gå. Sara sade med tonvigt på fjerde ordet: »det här är våra saker; var rädd om dem, att de ej skafvas på båren.»
Ingen fara, söta fru, sade den ena bäraren.
»Säg sjelf, anmärkte den andra, hvilket frun är ömmast om, så skola vi lägga det på båren öfverst.»
Albert smålog för sig sjelf, men såg en ganska syrlig och sträf mine i Saras anlete. De kommo i land. Hvartåt befaller herrskapet att vi gå? frågade främsta bäraren.
»Till gästgifvargården.»
Jaså, herrskapet är icke hemma i staden? Då får jag nämna, fortfor karlen, att det blir angeläget för herrn att skynda sig få nattqvarter på gästgifvargården, ty här har kommit mycket resande.
»Jag följer med sakerna,» inföll Sara, »skynda förut, Albert! vi hitta nog efter till gästgifvargården.»
Sergeanten gjorde så. Han passerade de långa Arbogagatorna och kom efter en stund fram till gästgifvargården.
»Fins inga! fins inga!» var värdens svar på Alberts begäran om rum.
Men jag kommer ifrån ångbåten och måste hafva rum.
»Ja, om herrn kom ifrån solen, eller ifrån sjelfva blåkulla, så blef här icke flera rum för det. Här komma baron** och baron ** och baron**, som för sig och familjer redan upptingat alla rummen. Och i Arboga för öfrigt — ja, hör sig om, min bästa herre — jag tviflar storligen, ty marknaden i — hmhm — har gjort ett fasligt sammanlopp.»
Nå, jag nöjer mig med blott ett enda rum (jag sjelf kan sofva på någon skulle, tänkte han): men snyggt, vackert. Det kan gerna få vara litet. Var så god; lika mycket hvad det kostar.
