jag allenast kunnat bekomma ett enda, och det med nöd. Emellertid hoppas jag, att du här skall må bra, förblifva ostörd och sofva godt.»
Sara hade under tiden aftagit sin hatt, lagt den på en stol, kom fram till sin reskamrat med en vänlig åtbörd och svarade: »gör som du vill, och sitt derute hvar du behagar, Albert. Jag kan väl tänka, att du skall göra väsen af det här ena, hyggliga, vackra rummet, och tycka det är dumt för att det är allenast ett. Hade du, såsom jag, varit både född, uppfödd och sedan tillbragt hela lifvet i blott ett enda rum, som om dagen var arbetsverkstad och om natten sofrum för oss alla samtlige (ty de rum, som i huset hemma voro öfver, måste vi för nöd hyra ut), då skulle du icke tala stort om detta lappri. Men ehuru du väl icke riktigt är som många andra, kan jag ändock förstå, alt du blifvit uppfödd med flere narraktiga tankar. Derföre, goda Albert — ja, gör som du behagar; men jag försäkrar dig, att om du blir härinne, i stället för att sitta i rusket derute öfver natten, så skall jag hålla det för alldeles ingenting; och jag önskade du ville anse det likaså, ty just då betyder det minst.»
Om du blir inne, det skall jag hålla för alldeles ingenting! gick som ett echo genom sergeantens själ, och något så krossande för hans sjelfkänsla, något så grymt och nedslående gjorde honom stum.
»Albert!» — fortfor hon, gick honom nära och tog hans hand — »misstag dig icke på mig, och undra ej. Om jag undantar de nätter hemma för länge sedan, då pappa ännu lefde, mest uteblef, men stundom likväl hemkom och med mycket buller, slagsmål gunås och svordomar for fram till klockan fyra på morgonen, så kan jag försäkra dig, att det för öfrigt alltid var så stilla om nätterna i vår verkstad, der vi sofvo, att ej det minsta glas bräcktes. Det är jag van vid. Men gå du gerna ut, bästa Albert; ty du finner kanske mycket i den här småsaken, och jag kan icke ändra dig.»
Nu måste han le, det kunde icke hjelpas. Han släppte hennes hand. Lika godt, svarade han, nu går jag åtminstone till en början ut att beställa hästar för morgondagen.
»Det förstås, att du nu skall gå! ja,» inföll Sara hastigt, »i morgon är det för sent att få allt i ordning: vi måste vara tillreds tidigt. Och du blir hvar du vill i natt, men tag ur kammarnyckeln med dig, när du går ut, att ingen annan i misstag kommer in och säg åt jungfrun dernere, att hon inga ljus behöfver taga upp, jag ser nog lägga mig.»
Albert gick. När han stod i dörren, vände han sig om. Då stod hon midt på golfvet och neg: »god natt, Albert, vi se hvarann i morgon!»
