an, att jag fick bjuda frun derute ett glas? jag har fin malaga.»
Jag räds att Sara icke vill ha, så här tidigt.
»Det måste tillvänjas, herr sergeant. Topp! jag slår vad att frun är ifrån Vestergötland? ett förträffligt val, som herr sergeanten gjort: jag vill nu önska, att bondvagnen är till lags och ej skakar för mycket; men när man ej har eget åkdon, får man nöjas. Jag är sjelf gift ifrån Vestergötland, der fins det bästa folket. Jag är skam till sägandes slägt med en, som är slägt med sjelfva Hörstadius. Jag har förr en gång sett herr sergeanten: lång, vacker, ståtlig karl! och jag hoppas att ännu en gång få — på uppresan — mjuka tjenare — mjuka tje — »
Sergeanten kunde icke neka att dricka; men gästgifvarens nästan faderliga huldhet och förtrolighet stötte honom en smula, och påminde honom tydligt om hans egenskap af underofficer.
Utkommen på gården, såg han Sara redan sitta i vagnstolen. Värden kom efter med sitt glas på brickan. »Tillåt! tillåt!» myste han.
Men Sara vände bort hufvudet och yttrade förtretligt, halfhögt: med sådant upptager jag icke tiden, i synnerhet icke om mornarne.
Albert kände en viss sveda, sade intet, men tog tömmarne jemte piskan, och satte sig upp. Han körde ut genom gästgifvargårdsporten, och höll i sin tankspriddhet på att köra fast.
»Åh då! se nu, se nu — det här går icke an!» ropade hon.
Sergeanten förargades, emedan han berömde sig af att köra ganska väl. Han ryckte till hästarne med tömmarne, gaf dem en pisksläng, och for af ut genom porten och sedan bort öfver Arbogagatorna fram till vestra tullen, så att det rök om gatstenarne. Att vagnen härunder skakade och hoppade, kan man föreställa sig. Kör vackert, herre! erinrade drängen, som satt i stolen bakföre och reste sig till hälften. »Hut, lymmel, sitt ner och håll käften!» röt sergeanten.
Man var nu kommen på landsvägen, hvilken jemn och ypperlig tillät en ganska hastig fart, utan att någon deraf kunde finna sig stött. Drängen teg också och inslumrade, i synnerhet som det icke var hans egna hästar. Sara hade sutit småhäpen allt sedan porten, och en eller annan fruktande blick, kastad åt höger, utgjorde en spaning efter om Albert månne vore riktigt ond?
När sergeanten körde hästar, var han gerna så upptagen af detta nöje, att han icke såg eller hörde på annat. En halftimme, eller hel, yttrades intet, svenskt ord.
