Den här sidan har korrekturlästs

»Hvad väg for du upp till Stockholm, Sara?» frågade han efter en stund, sedan hon städat in sin hatt i en vederbörlig ask och i stället satt en ljusgrå, stor, blank och vacker silkesduk öfver hufvudet.

For upp? sade hon.

»Ja, Sara, for du icke samma väg upp till Stockholm, som vi nu resa? Jag tycker du är något liknöjd för vägen och föremålen här?»

Jag köpte mig en biljett på Thunberg, svarade hon, satte mig på honom utanför Kållandsö, då han passerade ifrån Venersborg; och sedan seglade han och for med mig härs och tvärs, ända tills han kom till Stockholms Riddarholme.

»Men jag tyckte du i Arboga hade väl reda på gästgifvargårdar och städer, som vi nu på denna väg hafva att fördas förbi och igenom?»

Det förstås, att jag skulle hafva reda på dem, då jag ämnade taga den här vägen på återfarten, och det gjorde jag för att jag har uträttningar i Örebro och Hofva. (Jag skall sälja litet spegelgods der åt Selin, det kan betala resan). Och det är ingen konst att veta besked på gästgifvargårdarne: se här skall du få se, Albert, jag har gjort en lista på alla ställena, med miltalen, som jag skref upp i Warodells bod i Stockholm, efter en uppgift, jag fick. Och den listan läste jag öfver utantill i går aftons, innan jag somnade.

Albert såg på hennes lista och fann en ganska läslig fruntimmersstil. Och detta låg hon och inpreglade i sitt minne innan hon somnade i går aftons, just då jag — ! (förkrossande tanke, som genomfor Albert). »Du sysselsatte dig sannerligen icke med intressanta ämnen innandu somnade,» sade han högt och med en syrlig blick.

Jag läste öfver alltihop, fjerdingstal och namn; det var icke ledsamt. Och så räknade jag i hufvudet ut min andel i skjutsen, för att veta huru mycket jag borde lemna dig på morgonen före afresan: det var roligt: jag tänkte på dig derunder — och somnade hastigt och godt.

»Jaja, det sista var just ett ämne att genast insomna af,» anmärkte Albert. Nu hade hästarne pustat tillräckligt, och sergeanten, ej i bästa lynne, förargad åtminstone öfver menniskors sömnförmåga, gick bort till drängen och väckte honom med en dugtig stöt. »Hans, Mickel eller Fähund, hvad du heter, är det att sofva så, när man skall köra resande? upp fort och ned ur sittsen med dig!»

Drängen, yrvaken och häpen af den grofva, stränga rösten, skuttade lydig och slafvisk, såsom tjenare i staden ofta äro, ur vagnen. »Hva falls?» sade han.

Jo, knyt upp grimskaften här och ändra stolarne. Sätt din bondstol der främst, och sätt dig