är likadant öfver allt, bara en kommer dem så när, att en får skåda dem i buren. Och de sluta icke förr än de gjort hvarann till riktiga uslingar på ömse sidor: det kan jag aldrig gilla.«
Din far, Sara, hade han allt från början varit så stygg emot din mor?
»Gud vete det. Jag var icke född då och såg dem icke straxt. Men min mor, stackare, bar sig väl alltid åt på sitt vis, kan jag förstå, oaktadt hon arbetade med sig; hon var nog från början allt ordentlig, tror jag säkert; men tillika ändå slösig, svår; och hennes sätt, det var aldrig för rart eller just rätt trefligt, kan jag tycka. Så att far, hvilken återigen också var på sitt vis, blef småningom sådan der — och slutligen ond och alldeles befängd — usch!»
Detta blir för ängsligt, kära Sara; låt Lidköping vara som det är, vi hafva icke kunnit dit än. Vet du hvad den här skogen heter?
»Ja, jag tänker Gud förlåter mig, att jag är som han har gjort mig. Nemligen på mitt bästa vis, det förstås. Men att jag skall pina en annan ända innerst i helvete, eller att en annan skall köra mig ditin, det är onödigt. Hvad skogen heter, Albert? det bryr jag mig icke om. Men det vet jag, att Gud har gjort stjernorna och hela himmelens här; och allt hvad täckt och godt står på jorden, det har Gud gjort, och Christus har kommit till vår frälsning. Fast jag icke är en läserska, kan jag väl förstå, att Christus icke har emot det menniskorna hålla af hvarann på vackert sätt och fylla det första Guds budet; men att det tillgår så, att de göra hvarann till djeflar eller fånar, det måste han sjelf icke gilla. Men folk har hittat på mycket dumt tyg till hvarsannars elände; och det allravärsta är, när de fått i hufvudet på sig, att det skall tjena dem till gagns. Hvad dig anbelangar, Albert, så är du yngre som karl, än jag som qvinna; ehuruväl du kan vara ett år, eller par, äldre än jag, såsom menniska beräknad. Derföre är du ock oklokare än jag, och jag vet mera: fast du känner annat, som vackrare och gladare är. Du skall ändå icke tro, att jag är ledsam af mig; jag är lätt och frimodig som en fågel; och det må du vara säker på, att jag tänker alltid behålla mina vingar. Kan också du flyga, så är det väl; men är du bara en pratmakare, så säg så gerna ifrån straxt.»
Stor och grandios paus.
»Att du kan bli ond och stött,» fortfor glasmästardottern, »det har jag sett, och det må gerna vara. Bara du ville bli rasande öfver reela saker. Fast (tillade hon med sänkt röst) det är omöjligt att beräkna i förskott, eller föreskrifva: det har jag nog tillräckligt märkt och erfarit: hvad som allenast rispar nageln på den ena, går in i hjertblomstret på den andra, och bränner upp'en som gift. Gud vet
