synnerlig höjd, men desto mera intagande genom den omgifvande trädrika vegetationen? Landsfaderliga minnen ifrån förträffliga styresmän öfver länet sitta liksom inflätade emellan de mjuka, för aftonvinden svigtande lönn-, björk- och hassel-grenarne, med deras vajande löf.
Hvem minnes icke detta allt? Minnet beror likväl på om man varit i Mariestad; ty att blott höra talas derom, tjenar föga; man måste med egna ögon se Tidans milda, inbjudande utlopp.
Albert och hans följeslagarinna kommo dit en himmelskt vacker juliiafton. Någon omständlighet måste tillåtas historien på sina ställen. Ursäktas skall och bör derföre, att hvad som följer berättas.
Sedan de vid inresan nått torget, körde de icke rakt fram ned åt Marieholmsbron till, utan veko af en liten gata åt höger, som icke slutar förr än i sjelfva Venern. Ungefär midt på denna gata låg huset, som emottog trötta resande.
De stego ur här, besörjde om sakernas inbärande, och allt gick bra. Men sedermera föreslog Albert, att, medan qvällen ännu var så ljus och vacker, göra en lustvandring i staden.
Sara hade på den sista tiden, allt sedan Bodarne, blifvit tystare, icke just högtidlig — det ordet passar ej — men mera högstämd, och hon språkade icke så ofta om skråets affärer. Utom denna förändring märktes hos henne ingen annan, än den, att hennes vanliga skalkaktighet i blicken utbytts emot en viss himmelsk vänlighet och tillgänglighet för nästan allt hvad Albert ville.
Utan att säga ett ord emot, lät hon honom taga sig under armen, och hon följde honom dit han ämnade föra henne. Han hade ingen plan med sin promenad. Således föll det sig naturligast och af sig sjelf, att de gingo bort öfver torget ned till flottbron, stannade midt på den och besågo Tidan.
Stående här och skådande norrut, hade de en gränslös utsigt öfver Venerns aftonklara, vattrade duk. De kunde icke se hvar och huru sjön sammanflöt med firmamentet sjelf: det syntes allt såsom ett. »Och det här heter Tidan?» anmärkte hon med en liten runkning på hufvudet; »alldeles så flyter också Lidan ut genom vår stad, och ifrån dess bro har man äfven en lika stor — stor — stor utsigt öfver Venern norrut, och uppåt ända till skyarne, när det är qväll såsom nu! ack Albert! Albert! jag påminner mig just här den stund, då jag och min mor stodo på bron öfver Lidan — och hon kastade — kastade ringen bort — långt — långt ut — »
Albert ryste hastigt, tog henne åter under armen och gick, ehuru hon knappt ville det, tillbaka bort ifrån Tida-bron. Komna upp i staden igen, vände de sig åt trakten, der kyrkan står.
