Albert teg: han klappade barnen på hjessan.
»Ack, du tycker om små barn!» utropade hon.
Utan att svara henne, sade han likväl: om nu dessa barns föräldrar, Sara, vore ogif —
»Barnen se goda och vackra ut; det tyckes, som Gud och menniskor älska dem.»
Men om föräldrarne icke äro gif — icke se om dem — — Vi kunde ju i stället för dessa barn, Sara, tänka oss utsvultna, trasiga, öfvergifna.
»Äro föräldrarne goda och förnuftiga menniskor, — inföll hon mildt — så se de nog om sina barn, så länge de lefva; det vet jag så visst, som att ingen rifver hjertat ur bröstet på sig sjelf.»
Men om föräldrarne äro elaka och oförnuftiga?
»Ja, i det fallet äro de elaka och oförnuftiga, antingen gifta eller icke; och de handla derefter, både emot barnen, sig sjelfva och mot annat Guds skapade arma verk. Det har jag tillräckligt sett och skådat, Albert»
Men en skillnad är det —
»Ja, en stor skillnad. Den skillnaden har jag nemligen sett vara, att om menniskor börja med att vara goda och kloka, så kunna de väl fortfara dermed och äfven tillväxa deri, om de få lefva i sitt lif, som Gud skapat dem; eller ock beskedligt rättas af menniskor, derest de fela, som ofta händer. Men bringas de att vara uatt och dag i ondt sällskap, så smittas de till själ och kropp: och om de afsky det sällskapet, men ändock nödgas dermed umgås, så händer det som oftast, att de förbittras, retas och blifva liksom djeflar.»
Albert studsade, liksom alltid, vid detta ord; så fort han icke sjelf brukade det i svordom. Han hviskade något vid sig sjelf om läsare.
»Tänk hvad du vill, Albert, men visst icke är jag en läsare, det kan du fråga dem sjelf efter; ty jag lemnar dig i din fulla frihet. När jag på grafstenen här talar om djeflar, så menar jag förderfvade, hiskliga menniskor, som man väl kan få skåda i städerna, och på landet med, tror jag.»
På det sättet pröfvas menniskorna, Sara.
»Pröfvas? Jag tänker, att ingen, som vill menniskor rätt väl, tillställer en sådan pröfning, der största delen går under uti och rent i qväf. Och hvilken är det väl tillständigt och anständigt, att med menniskor anställa en så helvetes pröfning, att den slutas med helvetet sjelf? Det kallar jag icke pröfning, men raseri.»
Albert studsade ånyo och sprang upp vid de förfärliga orden. Helvete, raseri och djeflar hade aldrig ingått i det samtalsspråk, hvarmed han umgicks, utom, som sagdt är, då han svor. Och i sällskap med Sara hade han aldrig gjort en enda ed,
