Han tryckte henne till sitt bröst och svarade: vi äro på vägen.
»Blott på vägen?»
Nej framme — om —
»Albert!»
Berätta mig, Sara, oförstäldt — du talade nyss om huru menniskan af inre bekymmer och själens plågor kan blifva ful; och det hade du visst rätt uti. Vi skola låta bli sådant. Men Sara, säg — du kan ej någonsin bli ful? Det syns mig omöjligt —
Till själen, Albert, behöfva du och jag aldrig blifva fula: och det tycker jag gör tillfyllest. Men till kroppen vet du väl, att då man blir gammal, så — äfven utan att plågorna tära.»
Hvad betyda åldrade drag, då en god och sann ande speglar sig rent i ögon och alla lineamenters uttryck. Det är af denna himmel jag drags och hänrycks.
»Så tycker äfven jag. Gudskelof, du är icke en narr, Albert.»
Och äfven kroppens drag förfalla sent, först ganska sent, så framt en god, liflig och verksam ande bor i dem. Så tror jag, Sara.
»Det har jag sett på moster Gustava,» inföll hon.
Låt oss då hafva det så, Sara, att hvar och en af oss styr för sitt. Jag skall icke låta dig hafva hand öfver mitt, likasom du icke gifva mig makt öfver ditt. Vi skola endast hafva vår kärlek gemensam. Men tänk, om endera af oss kom i behof, så att det egna icke förslog till lif och uppehälle?
»Vill då icke kärleken gifva bistånd?» frågade hon och spratt upp. »Komme du i nöd, Albert, skulle icke jag skänka dig af mina medel, så länge jag hade, och jag fann att du ej vore en förskingrare, en usel en. Och blef jag mycket fattig, så kan det ju äfven hända, att du — att du skulle vilja skänka mig något?«
Gud, så du frågar, Sara! Men när det är så oss emellan på begge sidor, hafva vi icke redan då våra medel gemensamma?
Nej, det är en himmelsvid skillnad. Om jag skänker dig en gåfva, i penningar eller annat, så gör du sedan dermed och handterar det allt som du vill. Deraf kan ingen förargelse uppstå; det blir ditt, likasom det du hade förut; och frågar du mig till råds om handteringen dermed, så skall jag svara dig, och du gör sedan ock med rådet efter som det synes dig bäst. På det sättet är du, oaktadt skänken, lika fri, oförryckt och oförstörd. Likaså, om du vill förära mig något, så måste du gifva mig det på samma villkor, som en ren och älskvärd skänk, till glädje och gagn, den jag får vända och nyttja som jag behagar och behöfver. Sådana gåfvor och gengåfvor äro då en hjelp åt menniskan, men icke ett ömsesidigt
