förderf, sådant som det dagliga trassel, folk annars mycket bruka med hvarann.»
Kunna då aldrig menniskor hushålla ihop?
»De kunna ju försöka. Går hushållningen bra, så kan man ju fortfara med den, likasom man fortfar med mycket annat, som går bra. Går han åter rasande, så är det ju välbetänkt att upphöra med den, likasom med annat rasande. Men kärleken emellan två, den bör främst af allt hållas fredad och i ro för sådant; den bör allrig göras lidande eller beroende af en sammanboning eller hushållning, och huru den kan slå sig ut. Jag tycker det är bäst att de aldrig flytta ihop, det får jag säga; emedan folk, som älska hvarann, mycket snarare reta, förarga och slutligen förderfva hvarann, än andra, som icke räkna på hvarann och derföre se mycket med kallsinnighet. Men vilja de då ändtligen försöka det onödiga nöjet, att låta två hufvuden regera jordiska saker, som skötas allrabäst och blifva redigast, när de icke blandas, utan hafvas af hvardera personen för sig, hvilken styr sitt bäst efter sitt hufvud — så må de åtminstone vara så kloka och sluta upp dermed innan deras kärlek förgår, som lätt kan hända; ty intet glas är vackrare än hjertats tycke, men ingen emalj skörare. Det kan jag förstå.»
På det sättet vore ju allrabäst, att vi icke allenast läte bli alt bo ihop, utan äfven icke såge hvarann alltför ofta?
»Du tänker ju också göra många resor, Albert?» yttrade hon med en blick, långt ifrån smärtsam.
Det måste jag. Jag kan ej undvika det.
»Huru glad skall jag tänka på dig medan du är borta? Och så vacker, som jag då har dig i min själ, skulle du hafva svårt att vara, Albert, om du stannade hemma. Men du skall återkomma! och hvarje gång dubbelt välkommen!»
Men herre min Gud —
»På det sättet skall kärleken räcka. Du skall slippa se mig i alla dumma, ledsammma, stygga — ja, i stunder, då det är alldeles onödigt att se hvarann. Och om äfven du har sådana stunder, ty du är menniska, Albert, så skall jag också slippa se dig då.»
Men, lefvande Gud — Sara, jag begriper icke — hvart tar detta vägen? man kan hitta på att glömma hvarann?
»De, som med olidlighet nöta sig emot hvarandra stundligen, de glömma hvarann snarast, Albert; eller om de minnas hvarann, så är det med plågans minne, såsom man kommer ihåg fulslag.»
Hu då!
»Det är nära kroppar med aflägsna själar. Såsom det står i Skriften: de lofva mig med läpparne, men deras hjerta är långt ifrån mig.»
