minne genomströmmade hennes hjerta dock dervid: »jag har uppfyllt din önskan, min mor!, din oaflåtliga förmaning till mig har jag lydt. O, hvarest du nu är, gif mig din välsignelse!»
Om den aflidnas ande nu blickade omkring på hvad här föregick, så skulle den der borta vid sjelfva griften hafva kunnat skåda de svartklädde, som med omsorg och aktning (dock ej med många ord, ty glasmästarenkans lefnad var ju ej att berömma?) sysselsatte sig med det döda stoftet: men här under trädet, till mera glädje för himmelen och lifvet, knäböjde i en skön bild framtid och efterverld: denna bild kunde vara för anden att med mera, att med oändlig sällhet se. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann pligt äro ofta ett okändt, misskändt, icke sedt. Dold stod dottren, tyst i sin bön: menniskor sågo henne icke. En svalkande vind gick öfver blommorna.
Psalmversen var kort, ringningen snart slut, och prestens ord icke flere än handbokens. Allt aflopp således fullkomligen som det skulle: intet fattades, men också intet var tillagdt. Under verkgesällens insjunkna ögon syntes litet blått öfverst på kinderna. Lärpojkarne, af frisk hy, fattade de i beredskap stående skoflarne och började nedstörta mullen.
Albert hade nått sin bestämmelse i gathörnet; tagit en kammare en trappa upp på stadskällaren, och vandrade i den, än orolig, nyfiken och väntande på bud; än förstämd, uppstämd och nedstämd. Han såg på klockan, hon var sju på qvällen. Att beställa hästar genast för morgondagen och så snart resa åt Sollebrunn, syntes honom nu omöjligt; men klockan åtta fann han det vara just det rätta. Först måste han väl ändå taga afsked af — och när borde hans återkomst likligen inträffa? Allt detta kunde väl icke vara öfverläggningar af allramest invecklade art; men han hade redan vant sig att med en öfverlägga om så mycket; han ville göra så äfven nu, och han fann sig ensam.
Hans oro samlade sig slutligen i en enda brännpunkt: han satt tyst, stel och stirrande i sin hörnsoffa med undran på att intet bud kom. Han hörde en uppasserska slå i några dörrar till rum utanföre. Han ropade henne med dundrande stämma. Hon anlände i flygande. «Gif mig en kopp the!» sade han och såg vild ut.
Van vid ovanliga resande, gick hon sin väg beskedligt, tigande och utan undran. Då ropade han henne tillbaka, och hon kom åter. »Hörde du hvad jag begärde?» röt han. — Ja, herre. — «Så låt det gå fort, medan jag sitter här och väntar!» — Icke
