tecknade det, så godt hans otålighet och hennes bestörtning tilläto. Han skyndade bort.
Denna morgon var undransvärdt vacker. Sergeanten kom ned till en af gatorna vid Lidan: dagens friska, nya sol, jemte det blåa, det gröna, det hvita, i luft, på trän, på — ack, nog borde väl sergeanten haft sinne att se och glädjas åt så mycket? nog borde han af berättelserna under föregående dagar nu kunnat finna, att det var Videbeckskan, modren, och alls icke Videbeckskan, dottren, som dött. Men han var så tankfull, att han gick utan all eftertanke.
Slutligen såg han ett litet rödt trädhns med Strengnäs-tycke, dock välbehållet. En lång rad strödt granris på gatan mötte honom: det klack i bröstet: han hade nu dödsspåret att gå efter.
Genom en plankport med klinka kom han in på en rymlig, nysopad gård. Han steg upp på en låg, men bred farstutrappa. Sjelfva farstudörren, temligen stor, var sirad med lönn- ech björkruskor. Körfvel och färskt elggräs doftade ifrån farstugolfvet. Denna milda vällukt mötte honom således; men hans knän darrade, ty han anade, att den, såsom bruket var, hade för ändamål att dölja ångan af det förskräckliga.
En åldrig qvinna kom honom till mötes: snygg, men ytterst tarfligt klädd, en blandning af bekymmer och godhet i anletet. Åter skar det i hans hjerta. »Detta är säkert gamla Maja!» tänkte han. Hvad skulle han säga? huru skulle han begynna? Slutligen stammade han:
»Jag har fått höra, att här skulle finnas rum—»
Att hyra? ja, en trappa upp, om jag får lof att visa herrn.
Han gick åt trappan; men han ryste, ty om hon verkligen var död, hvad i herrans namn skulle han då med rummen? Hans fot höll på att snafva öfver första trappsteget, han vände sig om till den gamla tjenarinnan, han ville fråga något, men tungan vägrade att lyda. För att dock något göra, sade han: »innan jag går upp, låt mig veta hyran?»
Tjugu riksdaler riksgälds på år, men tolf på halfår, min herre. Var så god —
Kalla, dystra, skärande ord! men jag skäms att icke gå upp, då jag hitkommit, tänkte han. Han flög uppför trappan.
Visarinnan förde honom in i tvenne små rum med rosiga tapeter. »Var så god och sitt ned och bese dem emellertid,» sade hon, gick ut och läste dörren.
Sitta ner? nej minsann. Store Gud, hvad skall jag här och göra? Hvilka rum likväl? trefliga! himmelskt trefliga! Här är nyss skuradt, som om det skett i natt? ordnadt, fejadt, och springfärska gardiner uppsatta. En gäst har väntats, det synes. Och levkojor i fönstren? Se, hvilka speglar med ramar? ramarne också af glas med underlagdt guldpapper.
