Den här sidan har korrekturlästs

— 82 —

— Nu talar han snart, sade kungen och kröp ihop af rädsla i sin säng. Nu talar han.

— Nå, så låt oss då höra på, sade Chicot.

Och i samma ögonblick hördes verkligen en ihålig, fnysande stämma säga:

— Är du där, förhärdade syndare?

— Ja, Herre, jag är här, svarade Henri med tänderna skallrande.

“Å förlåt — förlåt mig, Herre!” sade Chicot, härmande kungens näsröst.


— Å! Å! sade Chicot. Rösten är egentligen bra snufvig för att komma från himmelen. Men kanske är det så i alla fall.

— Hör du mig? frågade rösten.

— Ja, Herre, stammade Henri, och jag känner mig förkrossad under din vrede.

— Och tror du verkligen, att du har handlat mig till behag genom allt det hyckleri du har öfvat i dag utan allvarlig inre förbättring? fortfor rösten.

— Bra sagdt! utbrast Chicot, riktigt bra!

Kungens händer skakade så, att han knappast förmådde knäppa ihop dem. Chicot gick fram till honom.