— 89 —
X.
BUSSY BÖRJAR SPANA EFTER SIN DRÖMBILD OCH BLIR MER OCH MER ÖFVERTYGAD OM ATT DEN VAR VERKLIGHET.
Bussy hade under tiden följt hertigen af Anjou till hans hotell. Båda voro i en tankfull sinnesstämning — hertigen därför att han var radd för följderna af det häftiga uppträdet i Louvren, hvilket Bussy på sätt och vis hade tvingat honom att framkalla, och Bussy därför att han ej kunde få den föregående nattens hemlighetsfulla tilldragelser ur sitt hufvud.
— Så mycket är då säkert, sade han till sig själf, sedan han hade återvändt hem efter att ha öfverhopat hertigen af Anjou med komplimanger för den energi han hade visat, att jag har blifvit öfverfallen, slagen och sårad, ty blessyren i min sida gör ganska ondt. Och medan jag var i strid såg jag hôtel des Tournelles' mur och Bastiljens krenelerade torn. Det var på Bastiljplatsen mellan rue Saint-Cathérine och rue Saint-Paul jag blef anfallen, medan jag var på väg till Faubourg Saint-Antoine för att hämta brefvet från drottningen af Navarra. Jag höll mig i närheten af en port med gallerglugg, genom hvilken jag, sedan porten hade slagits i lås bakom mig, såg Quélus med likbleka kinder och flammande blickar. Jag upptäckte sedan att jag befann mig i en gång, och vid gångens slut fanns en trappa, som jag stötte emot, då jag svimmade. Sedan kom drömmen, och efter den vaknade jag ute i den kalla blåsten vid randen af Temples vallgraf, omgifven af en munk, en slaktare och en gammal kvinna. — Men hur kan det komma sig, att alla andra drömmar genast falla ur mitt minne, medan denna tycks inprägla sig i min själ allt tydligare ju längre tiden förgår? Det är verkligen bra besynnerligt, mumlade Bussy.
Han hade stannat framför porten till sitt hotell — och han stödde sig mot muren och tillslöt ögonen.
— Det är alldeles omöjligt att en dröm kan efterlämna ett så lifligt intryck, sade han för sig själf. Jag kan när som helst se rummet med de brokiga bilderna på väggarna och det dekorerade taket — jag kan se den skulpterade eksängen med sina hvita guldbroderade sidenomhängen — jag ser porträttet och den blonda damen och jag ser den unge läkarens godmodiga ansikte. Jag har ju inte så få kännetecken att hålla mig vid — ett rum med målade väggar och tak, en skulpterad säng med guldbroderade sidenomhängen, ett porträtt, en vacker kvinna och en läkare! Jag måste gå på upptäckt efter allt detta, och om jag inte är
