— 91 —
ningom vara en mänsklig varelse med lyktan i vänstra handen, hvilken han emellanåt förde hit och dit. Den annalkande tycktes åtminstonde för tillfället tillhöra fyllhundarnas hedervärda brödraskap, ty endast en drucken kunde göra sådana slingerbultar och så filosofiskt gå mitt igenom vattenpussar och smutshål. En gång vacklade han plötsligt på ett särskildt halkigt ställe, och lyktans häftiga sänkande i förening med ljudet af ett fall upplyste Bussy, att den druckne hade helt och hållet förlorat jämvikten.
Bussy kände sig intagen af den känsla medlidande, som alla nobla själar erfara gent emot druckna nattvandrare, och han ämnade just skynda honom till hjälp, då han såg lyktan åter höja sig med en säkerhet, som ingaf honom andra tankar.
— Om jag inte misstar mig alltför mycket, så råkar jag här på ett nytt äfventyr, mumlade han för sig själf och drog sig ånyo in i fördjupningen.
Sedan lyktan hade närmat sig tio steg till, upptäckte Bussy till sin stora förvåning, att mannen, som bar den, hade en bindel för ögonen.
— Kan jag ha börjat drömma nu igen? undrade Bussy. Det är då en bra besynnerlig idé att leka blindbock med lykta i sådant väglag och på en sådan tid.
Bussy fortfor att vänta och mannen med bindeln tog fem eller sex steg till.
— Gud förlåte mig, tror jag inte att han talar högt för sig själf, mumlade Bussy. Men han är hvarken drucken eller galen — det måste vara en matematiker, som söker lösningen på ett problem.
Denna tanke hade Bussy fått därigenom, att han hört några ord, som uttalades af mannen med lyktan.
— Fyrahundraåttiåtta, fyrahundraåttinio, fyrahundranittio, fortsatte nu den besynnerlige mannen, — det måste vara här i närheten.
Han sköt upp bindeln med högra handen, och då han såg, att han befann sig midt framför ett hus, styrde han sina steg mot dess port, som han noggrant undersökte.
— Nej, det var inte här, sade han.
Nu drog han ned bindeln igen och fortsatte sin vandring, oupphörligt räknande.
— Fyrahundranittiett, fyrahundranittitvå, fyrahundranittitre, fyrahundranittifyra — nu borde jag vara framme, sade han.
Han sköt återigen upp bindeln och närmade sig porten intill den, där Bussy var gömd, hvarefter han undersökte den lika omsorgsfullt som den förra.
— Hm! Hm! sade han, den här skulle det kunna vara! Nej — ja — nej — de här fördömda portarna äro då också alla hvarandra lika.
