— 92 —
— Detta är en upptäckt, som jag redan har gjort förut, mumlade Bussy, och den inger mig en viss aktning för matematikern.
Vandraren drog ned sin bindel igen och fortsatte sin väg.
— Fyrahundranittifem, fyrahundranittisex, fyrahundranittisju, fyrahundranittiåtta, fyrahundranittinio … Om det finnes en port midt framför mig, så måste det vara den.
Och där fanns verkligen en port, just densamma, där Bussy var gömd. Resultatet blef nu det, att när matematikern sköt upp sin bindel, befann han sig ansikte mot ansikte med Bussy.
— Hvad nu? sade Bussy.
— Å! utbrast vandraren och tog ett steg tillbaka.
— Det var då märkvärdigt! utropade Bussy.
— Det kan inte vara möjligt! stammade den okände.
— Jo, möjligt är det, men besynnerligt är det i alla fall. Ni är doktorn?
— Och ni är adelsmannen?
— Alldeles riktigt!
— Hvilken utomordentlig tur!
— Samme doktor, som i går kväll förband en blessyr i min högra sida?
— Ja, det var jag.
— Jag kände genast igen er. Det är således ni, som hade så lätt hand och på samma gång var så skicklig.
— Aldrig kunde jag tro, att jag skulle träffa er här.
— Hvad söker ni egentligen?
— Huset dit jag blef förd.
— Aha! sade Bussy, ni söker det huset?
— Ja.
— Ni vet således inte hvar det är beläget?
— Hur vill ni att jag skall kunna veta det, svarade doktorn, då jag fördes dit med förbundna ögon.
— Men ni tror, att det kan vara det här huset?
— Det här eller något i närheten, men jag kan inte säga hvilket …
— Godt! sade Bussy. Jag har således inte drömt.
— Hvad menar ni?
— Jag måste tillstå, min vän, att hela äfventyret efteråt har förefallit mig som en dröm, utom värjstynget, förstås.
— Det förvånar mig inte! förklarade den unge läkaren.
— Hvarför inte?
— Jag misstänkte, att det var en hemlighet med i spelet.
— Ja, min vän — en hemlighet, som jag ämnar utforska. Vill ni hjälpa mig?
— Mycket gärna.
