— 95 —
— Men gaf hon er ingen annan ledtråd? Uttalade hon intet namn? frågade Bussy.
— Nej.
— Och gjorde ni för öfrigt inga iakttagelser alls?
— Jag iakttog allt hvad man kunde märka med förbundna ögon, — det vill säga, jag kände att porten var beslagen med stora spikar, att det fanns en gång innanför den och i slutet af gången en trappa.
— Till vänster?
— Just så. Jag räknade till och med trappstegen.
— Och hur många voro de?
— Tolf.
— Och sedan?
— Sedan kom en korridor, tror jag. Ty man öppnade tre dörrar för mig.
— Och så?
— Så hörde jag en röst — och det var matmoderns röst, det kan jag svära på. Så ljuf och mild!
— Ja, ja — det var hennes, det är jag fullkomligt säker på.
— Det är ju redan något att ni känner er öfvertygad därom. Nå, så blef jag förd in i rummet, där ni låg, herr grefve, och jag fick ta bort bindeln.
— Ja, jag vet.
— Jag fick genast se er.
— Hvar då!
— Ni låg på en säng.
— Med hvita, guldbroderade sidenomhängen?
— Ja.
— I ett rum med figurer på väggarna och i taket?
— Alldeles. Och mellan fönstren …
— Ett porträtt?
— Ett förtjusande porträtt.
— Som föreställde en ung dam om aderton eller nitton år — blond och vacker som en af himmelens änglar?
— Mycket vackrare!
— Bravo! Och hvad gjorde ni sedan?
— Jag skötte om ert sår.
— Och det gjorde ni, min själ, ordentligt.
— Jag gjorde det så godt jag kunde.
— Ni gjorde det alldeles förträftligt, min käre doktor, ty såret var fullkomligt friskt i morse.
— Tack vare en salfva, som jag har uppfunnit och som jag anser oöfverträfflig. Jag har många gånger pröfvat den på mig själf, sedan
