— 97 —
— Hon blef alldeles förtjust, och hon utropade: O Gud, hvilken lycka!
— Sade hon så? Min bäste doktor Rémy, jag skall sörja för er framgång i lifvet! Och vidare?
— Ja, sedan var allt slut. Då jag hade skött om ert sår, hade jag ingenting vidare där att göra. Rösten sade: “Doktor Rémy” …
— Hon visste således ert namn?
— Det kom sig förmodligen af att jag gjort den lyckade operation, som jag nämnde för en stund sedan.
— Nå, hvad sade hon sedan? Doktor Rémy …
— Jo: Doktor Rémy! Ni måste visa er som en ärans man ända in i det sista. Kompromettera inte en stackars kvinna, som låtit hänföra sig af ett öfvermått af mänskligt deltagande! Låt bindeln läggas framför edra ögon och låt sedan ledsaga er hem igen.
— Ni lofvade det?
— På mitt hedersord.
— Och ni har hållit ert löfte?
— Det kan ni väl förstå, svarade den unge läkaren naivt, eftersom jag inte vet hvar porten finns.
— Ni är en hedersman, doktor Rémy!
Bussy räckte doktorn sin hand.
— Det är en stor ära för mig att få ett handslag af den tappre Bussy d'Amboise, sade doktorn. Men jag känner mig ändå inte fullkomligt nöjd.
— Huru så?
— Det fanns tio guldmynt i börsen, och det var mycket för mycket för den, som är van att ta betaldt i kopparmynt för sina besök, då han inte gör dem gratis. Det är just därför jag vill ha reda på huset …
— Vill ni lämna tillbaka pengarna?
— Alldeles.
— Det är för stor samvetsgrannhet, min bäste doktor Rémy! Ni har ärligt förtjänt. dessa pengar och de tillhöra er med full rätt.
— Tycker ni verkligen det? sade Rémy med synbar tillfredsställelse.
— Det gör jag visst. Men däremot var det inte damen, som skulle betala er, ty jag känner henne inte och hon känner inte heller mig.
— Nå, ser ni det!
— Och därför anser jag, att jag i alla händelser står i skuld hos er.
— Ni, herr grefve!
— Ja, och jag skall afbörda mig min skuld. Har ni mycket att göra här i Paris? Var uppriktig mot mig, doktor Rémy!
— Nej, tyvärr, herr grefve — jag har ondt om patienter.
— Det passar ju förträffligt! Ni skall genast få en patient i mig!
