— 99 —
XI.
HERR ÖFVERHOFJÄGMÄSTAREN BRYANT DE MONSOREAU.
Det var icke endast glädje, utan en nästan vanvettig yrsel, som hade gripit Bussy, när han fick visshet om att den vackra kvinnoskepnaden, som hade visat sig för honom, icke var dröm, utan verklighet, samt att denna kvinna verkligen hade skänkt honom en gästfrihet, hvaraf han behöll ett sväfvande minne.
Också ville han nu på inga villkor släppa ifrån sig den unge läkaren, som han nyss hade upphöjt till sin lifmedikus. Hur våt och smutsig doktor Rémy än var efter sin äfventyrliga vandring, måste han likväl ta plats bredvid Bussy i hans bärstol. Den tappre ädlingen fruktade, att doktorn skulle försvinna som en dimbild, ifall han släppte honom ur sikte en enda sekund. Han ämnade ta doktorn med sig hem och låsa in honom under natten, så finge han se, om han hade lust att återge honom sin frihet dagen därpå.
Under hela vägen hem bestormade han doktorn med nya frågor, men dennes svar höllo sig ständigt inom den trånga krets, vi förut ha skildrat. Doktor Rémy visste knappast mera än Bussy, utom att doktorn var säker om att icke ha drömt.
Men när en man börjar bli förälskad — och detta var just nu Bussys kasus — betyder det ganska mycket för honom att ha någon, med hvilken han kan tala om det älskade föremålet. Nu hade Rémy visserligen icke sett den vackra damen, men detta var egetligen en fördel enligt Bussys åsikt, ty därigenom fick han en kärkommen anledning att upplysa den andre om huru mycket hon i alla afseenden öfverglänste sitt porträtt.
Bussy skulle ha fortfarit hela natten att tala om den vackra okända, men Rémy invigde sin nya befattning med att ordinera sömn för sin patient, eller att han åtminstone skulle gå till sängs. Tröttheten och svedan i blessyren gåfvo Bussy samma maning, och han gaf vika för dessa förenade makter.
Men först installerade han i egen person sin nye lifmedikus i en liten våning på tre rum tre trappor upp i hôtel de Bussy, samma rum, där han själf hade residerat som helt ung. Sedan han nu kände sig öfvertygad om, att den unge läkaren var nöjd med sin nya bostad och belåten med de framtidsutsikter, som öppnats för honom, och att han således icke skulle rymma sin väg, återvände han ned till den eleganta våningen en trappa upp, hvilken han själf bebodde.
När han vaknade följande morgon, stod doktor Rémy vid hans
