Den här sidan har korrekturlästs
— 110 —
— Den stackars hertigen tycktes verkligen ta saken djupt! sade Bussy.
Strax därefter hördes hertigen ropa på Bussy.
— Hallå, Bussy — hvar är du? Kom hit!
— Jag kommer, ers höghet! svarade Bussy och sporrade sin häst. Han fann hertigen skakande af skratt.
— Tyckte ers höghet, att det jag sade var så löjligt?
Hertigen tog Bussy med sig afsides.
— Nej, Bussy, det är inte åt det jag skrattar.
— Så mycket sämre — det skulle ha roat mig. Jag skulle därigenom ha förvärfvat den meriten att ha förmått en furste att skratta, som sällan drar på munnen.
— Jag skrattade åt dig, min stackars Bussy — därför att du kommer med en osanning för att få veta sanningen.
— Nej, ers höghet! Jag svär vid Lucifer, att jag nyss har sagt er rena sanningen.
