— 123 —
— På grund af några ord, som jag uppsnappade under ert samtal med herr de Monsoreau, sade Bussy, har jag förstått, att anledningen till min härvaro står i sammanhang med den historia, som ni godhetsfullt har lofvat berätta för mig. Ni sade, att jag skulle få veta hvem ni är, madame.
— Ja, herr grefve, jag skall säga er det, svarade Diana. Ert blotta namn är för öfrigt tillräckligt att inge det största förtroende, ty jag har ofta hört det framhållas såsom tillhörande en ädel, modig och pålitlig man.
Bussy bugade sig under tystnad.
— Af det lilla ni har hört, fortsatte Diana, har ni kanske förstått, att jag är dotter till baron Méridor — det vill säga, att jag är arftagerska till ett af de ädlaste namn i Anjou.
— Det har funnits en baron Méridor, sade Bussy, som kunde ha behållit sin frihet i slaget vid Pavia, men frivilligt lämnade sig i spanjorernas våld, då han fick veta, att kungen var fången, och utbad sig som en ynnest att få följa Francois I till Madrid, där han sedan delade kungens fångenskap ända tills han fick återvända till Frankrike och underhandla om hans frigifvande.
— Det var just min far, herr grefve, och om ni någonsin kommer att besöka slottet Méridor, skall ni där i stora slottssalen få se ett bevis på kungens tacksamhet — hans porträtt, måladt af Leonardo da Vinci.
— Å! sade Bussy. På den tiden förstodo furstarna således att belöna de tjänster man gjorde dem.
— När min far kom tillbaka från Spanien, trädde han i äktenskap. Mina föräldrars båda första barn, två söner, beröfvades dem af döden. Detta var en stor sorg för baron de Méridor, som allt mer måste uppge hoppet om en arftagare till sitt namn. Så dog äfven kungen, och nu greps min far af verklig förtviflan. Några år senare lämnade han hofvet
