— 124 —
och förde sedan tillsammans med sin hustru ett ensligt lif på slottet Méridor. Det var där jag såg dagens ljus tio år efter mina bröders död.
Min fars hela ömhet koncentrerade sig nu på detta barn, som blifvit honom skänkt på hans ålderdom. Han älskade mig ända till afguderi. Tre år efter min födelse dog min mor. Detta var åter ett hårdt slag för min far, men jag var för ung att förstå den förlust jag lidit. Jag smålog som förut, och mina leenden tröstade honom.
Jag växte upp och utvecklades under hans ögon. Jag var hans allt och han var mitt. Jag fyllde sexton år utan att ha en tanke på att det fanns en värld utom Méridor, där jag hade mina lamm, mina påfåglar, mina svanor och turturdufvor, Lika litet tänkte jag på, att inte detta ensliga lif skulle fortfara beständigt, ej heller hyste jag någon önskan att det skulle förändras.
I Méridors närhet funnos ofantliga skogar, som tillhörde hertigen af Anjou. Där vimlade det af dofhjortar, rådjur och annat vildt, som ingen människa tänkte på att göra något ondt. Lugnet gjorde djuren helt tama och flera af dem kände så väl igen min röst, att de kommo när jag kallade på dem. Där fanns särskildt en hind — Daphne, min stackars Daphne — som var min synnerliga favorit och brukade komma och äta ur min hand.
Så kom en vår, då jag ej såg till henne på en hel månad. Jag trodde att hon var död och fällde många tårar af saknad, men så kom hon plötsligt tillbaka, åtföljd af två små kalfvar. De små djuren voro i början rädda för mig, men när de sågo sin mor smeka mig, förstodo de att de inte hade någonting att frukta och gjorde som hon.
Vid samma tid spreds ett rykte, att hertigen af Anjou hade skickat en vice guvernör till provinsens hufvudstad. Några dagar därefter fick man veta, att vice guvernören hade anländt och att hans namn var grefve de Monsoreau.
Egendomligt nog sammandrogs mitt hjärta på ett smärtsamt sätt första gången jag hörde detta namn. Var det måhända ett varsel? Jag kan ej förklara det på annat sätt.
En vecka förgick. Det talades mycket och på många olika sätt om herr de Monsoreau. En vacker dag hördes jägarhorn och hundskall i skogen. Jag skyndade till parkgrinden och kom lagom för att se Daphne flyga förbi som en blixt, åtföljd af sina kalfvar och förföljd af ett koppel jakthundar.
I nästa sekund flög en ryttare förbi på en kolsvart häst så snabbt som om hästen haft vingar. Det var herr de Monsoreau.
Jag uppgaf ett högljudt skrik, jag ville be om nåd för min stackars Daphne, men antingen hörde han inte min röst, eller också var han för ifrigt upptagen af jakten för att fästa någon uppmärksamhet vid mitt rop.
