— 126 —
tillrop och hornblåsning. Som en stormvind flög hela den bullrande jakten förbi och försvann i skogens djup.
Jag var alldeles utom mig. Jag sade till mig själf, att om jag endast hade kommit till den öppna platsen, där jakten gått fram, skulle han ha sett mig. Och på mina förtviflade böner hade han kanske skonat det arma djuret. Denna tanke gaf mig nytt mod — jakten kunde ju ännu en gång komma inom hörhåll för mig. Jag såg på något afstånd en väg, som jag visste förde till slottet Beaugé, tillhörigt hertigen af Anjou och beläget ungefär tre mil från min fars slott, och jag skyndade ditåt. Snart fick jag sikte på slottet och då visste jag också, att jag hade gått tre hela mil — och att jag befann mig ensam mycket långt från Méridor.
Jag tillstår, att jag nu kände mig helt förskräckt; i detta ögonblick hade jag ej en tanke för någonting annat, än att jag burit mig oklokt och opassande åt. Jag gick emellertid vidare utmed slottsdammen, i hopp att träffa på trädgårdsmästaren, som jag sett förut — jag ville be honom följa mig tillbaka. Plötsligt hörde jag jakten närma sig för tredje gången och komma allt närmare. Nu glömde jag allt annat. I nästa ögonblick kom Daphne rusande ut ur skogen på andra sidan om dammen, och nu voro hundarna så tätt efter henne, att hon måste bli upphunnen. Hon var ensam, hade nu också förlorat sin andra kalf. När hon fick se dammen, tycktes hon emellertid få nya krafter, hon insöp begärligt den uppfriskande fuktiga luften och störtade sig i vattnet. Det såg ut som om hon ville simma öfver till mig. I början simmade hon raskt, hon tycktes ha återfått hela sin energi. Jag stod och såg på henne med tårfyllda ögon och utsträckta armar, och jag flämtade nästan lika häftigt som hon. Småningom tycktes emellertid hennes krafter aftaga, medan hundarna däremot fördubblade sina ansträngningar. De blodtörstigaste upphunno och anföllo henne med sina bett. I samma ögonblick kom herr de Monsoreau ut ur skogen och red fram till dammen. Han hoppade ur sadeln — och nu samlade jag alla mina krafter, jag knäppte ihop händerna och ropade: “Nåd! Nåd!” Den gången hade han bestämdt sett mig, jag ropade om igen, ännu kraftigare än förut. Han hörde det, ty han höjde på hufvudet och lyssnade. Så såg jag honom skyndsamt lösgöra en båt och hastigt ro ut till den plats, där Daphne kämpade mot sina blodtörstiga förföljare. Jag var öfvertygad om, att mitt rop och mina böner hade förmått honom att skynda till den stackars hindens hjälp. Men då han kom fram, drog han sin jaktknif, en blixt lyste i solskenet och försvann — och jag uppgaf ett sönderslitande skrik, ty han hade sänkt knifbladet i Daphnes hals. En blodström sprutade fram och färgade vattnet rundt omkring — hinden lät höra en smärtsam jämmer, sparkade häftigt omkring sig i vattnet, reste sig nästan lodrätt och föl- sedan tillbaka död.
