— 128 —
ha skonat det stackars djuret. Jag trodde likväl inte på honom, och alla hans försäkringar förmådde icke utplåna det obehagliga intryck han gjort. Vid afskedet bad han min far att få komma tillbaka. Han var född i Spanien och uppfostrad i Madrid och det var lockande för min far att få tala om detta land, där han själf hade vistats så länge. För öfrigt var herr de Monsoreau af god familj och vice guvernör öfver provinsen samt, efter hvad man påstod, favorit hos hertigen. Baron Méridor hade således intet skäl att neka umgås med honom.
Men, ack! Från denna stund var det slut med lugnet, om också inte med lyckan i vårt hem. Jag märkte mycket snart, att grefven hade fattat tycke för mig. Först kom han en gång i veckan, sedan två, och slutligen hvarje dag. Han visade min far den vördnadsfullaste uppmärksamhet, och detta intog baron Méridor till hans fördel. Jag såg att min far fann nöje i hans konversation, som för öfrigt alltid bar prägel af öfverlägsen intelligens, och jag vågade ej beklaga mig. Hvad skulle jag också ha klagat öfver? Grefven bemötte mig på samma gång vördnadsfullt och ömt.
En morgon kom min far in till mig med allvarligare uppsyn än vanligt. Men hans ögon uttryckte på samma gång glädje.
— Mitt älskade barn, sade han, du har ofta försäkrat, att du aldrig vill lämna mig.
— Ja, du vet, att det är min innerligaste önskan att få stanna hos dig! svarade jag.
— Nå, i det fallet beror det endast på dig att få din önskan uppfylld, fortfor han i det han kysste mig på pannan.
Jag anade hvad som skulle komma, och jag bleknade så förfärligt, att min far blef rädd.
— Diana, mitt barn — hvad är det? utbrast han.
— Du menar grefve de Monsoreau, eller hur? stammade jag.
— Ja! Men hur kan detta …
— Aldrig, min far, aldrig, om du har något medlidande med ditt barn!
— Det är inte medlidande — det är snarare afguderi jag hyser för dig, min älskling, det vet du mycket väl. Betänk dig under en vecka, och om du inte åtta dagar härefter …
— Å, nej, nej, det behöfs alls inte! Jag behöfver inte åtta dagar, inte tjugufyra timmar, inte en minut! Nej, nej, nej!
Och jag smälte i tårar.
Min far afgudade mig och han hade aldrig förr sett mig gråta. Han tog mig i sina armar och lugnade mig genast. Han gaf mig sitt adelsmannaord på att han aldrig mer skulle tala med mig om detta äktenskap.
En hel månad förgick utan att jag såg till herr de Monsoreau eller hörde talas om honom. Men så kom en dag inbjudning till min far och
