— 129 —
mig att bevista en stor fest, som herr de Monsoreau skulle ge i Angers till ära för hertigen af Anjou under hans höghets besök i sin provins.
Med bjudningsbrefvet följde äfven några rader af hertigens egen hand. Han skref, att han med nöje skulle återse min far, som han fordom hade sett vid sin brors hof.
Min första känsla var att jag borde be min far afslå bjudningen. Jag skulle också antagligen lätt ha förmått honom därtill, om den hade utgått från herr de Monsoreau ensam, Men nu måste man äfven ta hertigens nådiga skrifvelse i betraktande, och min far var rädd att såra honom genom ett afslag. Vi infunno oss därför på festen, och herr de Monsoreau tog emot oss som om ingenting hade passerat. Han visade mig hvarken likgiltighet eller öfverdrifven artighet, han bemötte mig som alla de andra damerna, och jag kände mig helt lycklig öfver att han icke hade utmärkt mig på något sätt. Men med hertigen af Anjou var det annorlunda. Så snart han fick se mig, fästes hans blick envist på mig och följde mig sedan öfverallt till min obeskrifliga pina. Jag upplyste icke min far om orsaken, hvarför jag ville lämna balen, men jag bad honom så enträget att få resa hem, att vi aflägsnade oss före alla andra.
Tre dagar därefter kom herr de Monsoreau till Méridor. Jag såg honom på afstånd i slottsalléen och gick in i mitt rum. Jag var rädd att min far skulle skicka efter mig, men intet bud kom. En halftimme senare såg jag herr de Monsoreau aflägsna sig utan att jag hade blifvit underrättad om hans besök. Min far nämnde det inte ens efteråt, men jag tyckte mig märka, att han var dystrare än vanligt efter vice guvernörens visit.
Några dagar förgingo. Vid min återkomst från en skogspromenad en vacker förmiddag fick jag höra, att herr de Monsoreau var inne hos min far, som hade frågat efter mig flera gånger och oroligt undrat, åt hvilket håll jag kunde ha gått. Han hade äfven sagt till, att man genast skulle underrätta honom om min återkomst. Jag hann knappt in i mitt rum, förrän min far kom ditskyndande.
— Af skäl, som du ej behöfver veta, ser jag mig tvungen att skicka dig härifrån på några dagar, mitt barn, sade han. Fråga ingenting! Du förstår, att det måste vara viktiga orsaker, som nödga mig att vara skild från dig en vecka, kanske till och med fjorton dagar — ja, möjligen en hel månad.
Jag darrade af förskräckelse, ehuru jag ej hade en aning om den fara, som hotade mig. Men herr de Monsoreaus båda besök förebådade ingenting godt.
— Hvart skall jag resa? frågade jag.
— Till min syster på slottet Lude. Där är du gömd för allas ögon. Jag skall laga att du anländer dit under natten,
— Och du följer mig inte?
