— 130 —
— Nej, jag måste stanna här för att afvända alla misstankar. Inte ens husets folk får veta hvart du reser.
— Men hvem skall då ledsaga mig?
— Två män, på hvilka jag kan lita fullkomligt.
— Ack, min far!
Han slöt mig häftigt till sitt bröst.
— Det måste ske, mitt barn! sade han.
Jag kände så väl min fars stora ömhet för mig, att jag hvarken gjorde några invändningar eller begärde vidare förklaring af honom. Det beslöts likväl, att min kammarjungfru Gertrude skulle åtfölja mig, hvarefter min far gick med en förmaning, att jag skulle hålla mig beredd till resan.
Vid åttatiden på kvällen var det mycket mörkt och kallt, ty det var midt under den strängaste vintern. Just då klockan slog åtta, kom min far in i mitt rum för att hämta mig. Vi smögo ljudlöst utför trappan och genom trädgården, där han öppnade en liten port utåt skogskanten. Där väntade en förspänd bärstol och två män till häst. Min far talade länge med låg röst till dem och anbefallde mig troligen åt deras omsorger. Jag steg in i bärstolen och Gertrude tog plats bredvid mig. Min far omfamnade mig ännu en gång och bärstolen sattes i gång.
Jag hade ingen aning om den fara, som hotade och tvingade mig att lämna mitt hem. Jag frågade Gertrude, men hon visste det lika litet. Våra ledsagare kände jag icke, och jag vågade ej göra dem några frågor. Vår färd fortsattes således under tystnad och på slingrande vägar, och bärstolens jämna och enformiga rörelse höll just på att vagga mig till sömn efter ett par timmars förlopp, då bärstolen plötsligt stannade och Gertrude häftigt grep mig i armen.
— Gud i himmelen, hvad skall detta betyda, mademoiselle? sade den stackars flickan,
Jag tittade ut mellan gardinerna. Vi voro omgifna af sex maskerade ryttare. Våra ledsagare ville göra motstånd, men de blefvo genast afväpnade och fängslade.
Jag var för uppskrämd att kunna ropa på hjälp, och hvad skulle det för öfrigt ha tjänat till? Anföraren för de maskerade kom nu närmare.
— Var lugn, mademoiselle, sade han, det skall inte hända er någonting ondt, men ni måste följa oss.
— Hvart?
— Till en plats, där ni inte har något att frukta. Ni skall tvärtom bli behandlad som en drottning.
Men denna försäkran skrämde mig mer än någon hotelse.
— Ack, min far — min älskade far! hviskade jag.
— Lugna er, mademoiselle, hviskade Gertrude, jag känner mycket väl
