— 133 —
ständigt går på post där utanför, skall då genast infinna sig och mottaga edra befallningar.
Hvarigenom vi upplystes att vi voro noga öfvervakade.
Den maskerade bugade sig och gick. Vi hörde, att han vred om nyckeln två gånger i låset.
Gertrude och jag voro ensamma. Ett par sekunder sutto vi orörliga och betraktade hvarandra i skenet från kandelabrerna på det dukade bordet; Gertrude ville tala, men jag gjorde tecken åt henne att hon skulle vara tyst. Det vore ju möjligt att någon lyssnade på oss.
Dörren stod öppen till Gertrudes rum. Båda fingo vi på samma gång den tanken att gå dit in. Gertrude tog en af kandelabrerna och vi begåfvo oss dit, smygande på tåspetsarna.
Rummet var stort och synbarligen afsedt till toalettrum. Där fanns en dörr, motsvarande den, hvarigenom vi hade inträdt i mitt rum. På båda dessa dörrar hängde små hammare af ciselerad koppar i närheten af plattor af samma metall, alltsammans riktiga konstverk.
Det var tydligt, att dessa båda dörrar förde ut till samma förmak.
Gertrude förde kandelabern tätt intill låset; äfven denna dörr var stängd med dubbelt lås.
Vi voro således fångar.
När två människor, låt vara af olika samhällsklass, befinna sig i samma belägenhet och samma fara, blir deras tankegång alldeles märkvärdigt lika, och de uppfatta hvarandras mening utan alla öfverflödiga förklaringar.
Gertrude kom helt nära intill mig.
— Gaf mademoiselle akt på, att vi endast hade fem trappsteg att stiga uppför från slottsgården? sade hon hviskande.
— Ja, svarade jag.
— Vi befinna oss således i slottets bottenvåning?
— Naturligtvis.
— Men då, sade hon med en ännu lägre hviskning och med en skarp blick bortåt fönstren, då skulle det inte vara omöjligt …
— Om fönstren inte äro försedda med galler utanför … afbröt jag.
— Ja, och om mademoiselle hade mod att …
— Mod? utbrast jag. Var lugn, mitt barn — mod har jag.
Nu lade Gertrude i sin tur fingret mot munnen.
— Ja, jag förstår, hviskade jag.
Gertrude gaf mig nu ett tecken, att jag skulle stanna där jag var, och därefter bar hon kandelabern tillbaka till mitt rum och ställde den på sin plats.
Jag hade förstått henne mycket väl, och jag gick nu fram till fönstret och sökte efter dess hakar.
Jag upptäckte dem snart — eller rättare sagdt Gertrude, som hade återvändt till mig. Fönstret gick upp.
