— 134 —
Jag kunde ej återhålla ett utrop af glädje; det fanns intet galler utanför!
Gertrude hade likväl redan insett orsaken till denna synbara försumlighet hos våra vaktare. Den stora slottsdammen gick ända intill slottets mur, och dess tio fot djupa vatten var ett lika stort hinder för vår flykt som trots något fönstergaller.
Men när jag såg bortåt andra stranden, kände jag plötsligt igen hvar jag var. Vi höllos fångna på slottet Beaugé, där jag förut hade varit många gånger med min far, och hvarest jag för en månad sedan hade legat afsvimmad af förtviflan öfver min stackars Daphnes död.
Och slottet Beaugé tillhörde hertigen af Anjou.
Som en blixt stod nu allt klart för mig.
Jag såg ned på dammen med ett slags dyster tillfredsställelse. Den kunde bli en sista tillflykt undan våld och vanära.
Vi stängde fönstret. Jag lade mig påklädd på sängen, Gertrude sof i en länstol tätt invid mina fötter.
Väl tjugu gånger under natten spratt jag upp med dödlig för-
