— 135 —
skräckelse, utan annan anledning än den förfärliga belägenhet, hvari jag befann mig. Ingenting antydde, att man hyste onda afsikter mot mig. Tvärtom tycktes allt och alla i hela slottet vara försänkt i djup sömn; det enda ljud, som afbröt nattens tystnad, var vattenfåglarnas skrik.
Det blef åter dag — en dag, som visserligen skingrade den fara, som mörkret medför, men på samma gång bekräftade den öfvertygelse jag fått under natten. Här var ingen flykt möjlig utan hjälp utifrån, och hvarifrån skulle väl en sådan hjälp kunna komma?
Vid niotiden knackade någon på min dörr. Jag gick in i Gertrudes rum och sade till henne, att hon kunde ge tillstånd att öppna.
Det var vår betjäning från kvällen förut. De togo bort supén, som vi inte hade rört, och dukade i stället fram frukosten.
Gertrude gjorde dem några frågor, men de aflägsnade sig utan att svara.
Jag gick åter ut i mitt rum. Allt stod nu klart för mig därigenom att det var till Beaugé vi blifvit förda och genom de omsorger man visade oss. Hertigen af Anjou hade sett mig på herr de Monsoreaus fest. Hertigen af Anjou hade förälskat sig i mig och min far hade blifvit underrättad därom, hvarför han ville gömma mig undan den förföljelse, för hvilken jag skulle bli utsatt. Han hade därför skickat bort mig från Méridor, men antingen på grund af någon tjänares opålitlighet eller af en olycklig slump hade hans försiktighetsmått gäckats, och jag hade fallit i händerna på den, som han ville skydda mig för.
Detta var sannolikt rätta förhållandet, jag kunde åtminstone ej finna annat.
På Gertrudes bön drack jag en kopp mjölk och åt litet bröd.
Under hela förmiddagen gjorde vi upp planer till flykt — den ena dåraktigare än den andra. Och likväl sågo vi på endast hundra stegs afstånd en båt med åror därnere bland vassen. Kunde vi endast komma åt den, så skulle mina och Gertrudes förenade krafter snart föra oss ur vår fångenskap.
Ingenting störde oss under förmiddagens lopp. Vår middag serverades på samma sätt som frukosten. Jag var nära att svimma af kraftlöshet, och jag satte mig till bords. Gertrude betjänade mig ensam, ty så snart våra uppassare hade burit in maten, aflägsnade de sig. Jag bröt åter ett bröd — och ett papper föll ut.
Jag vek hastigt upp det och läste:
— En vän vakar öfver er. I morgon skall ni få underrättelser från både honom och er far.
Ni kan föreställa er min glädje! Mitt hjärta klappade så häftigt som om bröstet ville sprängas. Jag visade biljetten för Gertrude. Återstoden af dagen förgick under väntan och hopp.
Den andra natten förflöt lika lugnt som den första. Så kom fru-
