— 139 —
och denna förbrytelse kunde icke väga tungt, då det gällde en jägare.
Jag återvände till fönstret där han stod.
— Nåväl? frågade han.
— Jag har läst min fars bref, sade jag. Han skrifver, att ni vill föra mig härifrån, men han säger inte hvart.
— Jag skall ledsaga er till en plats, där han väntar er, mademoiselle.
— Hvart då?
— Till slottet Méridor.
— Jag får således återse min far?
— Inom två timmar, mademoiselle.
— Å, grefve de Monsoreau, om ni säger sant …
Jag hejdade mig. Men grefven afvaktade tydligen, att jag skulle afsluta min fras.
— … Så kan ni räkna på hela min erkänsla, fortsatte jag darrande. Ty jag anade hvad han kunde vänta af denna erkänsla, som jag inte förmådde uttrycka i ord.
— Är ni färdig att följa mig, mademoiselle?
Jag kastade en orolig blick på Gertrude. Det var lätt att se, att grefvens uppträdande ej hade ingifvit henne mera lugn än mig.
— Betänk, att hvarje minut, som går, är dyrbarare än ni kan föreställa er, sade han. Jag har kommit nära en halftimme senare, än jag hade hoppats, klockan är snart tio. Och har ni inte fått underrättelse om att hertigen skall vara här klockan tio?
— Jo! svarade jag.
— Hinner han väl hit, så kan jag endast riskera mitt lif utan något hopp om räddning för er! Nu däremot sätter jag det på spel med visshet om att kunna rädda er.
— Hvarför kom inte min far med?
— Ni kan väl tänka er att han är väl öfvervakad! Han kan naturligtvis inte ta ett steg utom slottet utan att man vet, hvart han tar vägen.
— Men ni? frågade jag.
— Å, jag — det är helt annat. Jag är hertigens vän och förtrogne.
— Men, utbrast jag, huru kan ni då …
— … förråda honom för er skull, menar ni? Ja, det har jag gjort. Jag sade ju nyss, att jag riskerar mitt lif för att rädda er ära.
Det låg en så öfvertygande sannfärdighet i detta svar, att jag visserligen fortfarande kände någon motvilja för att anförtro mig åt honom, men likväl ej kunde finna ord för att uttrycka den.
— Jag väntar, sade grefven.
Jag såg på Gertrude. Hon var tydligen lika obeslutsam som jag.
