— 141 —
hastigt upp mig som ett barn och lämnade mig i grefvens utsträckta armar.
Vid beröringen med honom började jag skaka så häftigt, att jag så när hade fallit i vattnet. Men han tryckte mig intill sitt bröst och satte mig sedan ned i båten.
Gertrude hade följt efter mig utan någon hjälp.
Nu fick jag se, att min slöja hade fallit i vattnet, och det föll mig in, att den skulle kunna förråda hvilken väg vi tagit.
— Min slöja! hviskade jag hastigt till grefven. Var snäll och tag upp den!
Han kastade en blick på det simmande föremålet.
— Nej, nej, det är bättre så! sade han.
Herr de Monsoreau satte sig. nu på roddbänken och tog några tysta, kraftiga årtag, hvilka snart förde oss öfver till andra stranden.
Plötsligt syntes ljussken från mitt rum, betjäningen hade kommit dit med ljus.
— Har jag farit med osanning, mademoiselle? sade herr de Monsoreau. Var det inte hög tid att ge oss af?
— Ack jo, herr grefve, svarade jag. Ni är min räddare!
Vi sågo ljusen oroligt röra sig fram och tillbaka i både mitt och Gertrudes rum, vi hörde högljudda rop och sågo en man komma in, för hvilken alla de öfriga drogo sig åt sidan. Han gick fram till det öppna fönstret, böjde sig ut öfver fönsterkarmen, såg slöjan flytande på vattnet och uppgaf ett högljudt rop.
— Ser ni, att det var klokt att låta slöjan ligga! hviskade grefven. Nu tror han, att ni har kastat er i sjön för att undkomma honom, och medan han låter söka efter er, skola vi fortsätta vår flykt.
I detsamma stötte båten mot land,
XIV.
FORTSÄTTNING AF DIANA DE MÉRIDORS HISTORIA. — EN ÖFVERENSKOMMELSE.
Diana kände sig nästan lika upprörd vid minnet af hvad som händt som hon hade varit då det skedde, och rösten svek henne, så att hon knappt förmådde fortsätta sin berättelse, till hvilken Bussy lyssnade med hela sin själ, svärjande inom sig ett evigt hat till alla hennes fiender, hvilka de än månde vara. Slutligen fortsatte hon, efter att ha inandats doften från en liten parfymflaska, som hon tog upp ur fickan:
“Vi hade knappt stigit i land, förrän sju eller åtta män skyndade emot oss. Det var grefvens folk, och bland dem tyckte jag mig känna”
