— 142 —
igen de båda tjänarne, som ledsagat vår bärstol, då vi blefvo öfverfallna och förda till Beaugé. En ridknekt höll två hästar i beredskap. Den ena var grefvens svarta hingst, den andra en hvit gångare, som var afsedd åt mig. Grefven hjälpte mig upp i sadeln och besteg sedan sin egen häst.
Gertrude tog plats bakom en af grefvens ryttare. Så snart allt detta var ordnadt satte vi af i galopp.
Jag märkte, att grefven höll min häst i betslet, och jag sade honom, att jag var tillräckligt öfvad ryttarinna och att detta försiktighetsmått vore öfverflödigt. Men han svarade, att min häst var en smula skygg och lätt kunde göra ett sidosprång, som skilde oss åt.
Vi hade galopperat framåt under ungefär tio minuter, då jag hörde Gertrude ropa på mig. Jag vände mig om i sadeln och såg, att vår
