— 143 —
eskort hade fördubblats. I samma ögonblick togo fyra ryttare af på en sidoväg inåt skogen med Gertrude, medan grefve de Monsoreau och de öfriga fortsatte rakt fram med mig.
— Gertrude! ropade jag. Hvarför skall hon inte följa oss? frågade jag grefven.
— Detta försiktighetsmått är fullkomligt nödvändigt, svarade han. Vi måste lämna två spår efter oss, i händelse att vi skulle bli förföljda. Man måste från två olika håll kunna säga, att man har sett en kvinna föras bort till häst. Vi ha då alltid en möjlighet, att hertigen af Anjou följer orätt spår och sätter efter er kammarjungfru i stället.
Ehuru denna förklaring var antaglig, tillfredsställde den mig likväl ej. Men hvad skulle jag säga? Hvad skulle jag göra? Jag drog en djup suck och väntade.
Dessutom såg jag, att den väg vi hade tagit, var raka vägen till Méridor. Och med den fart vi färdades borde vi vara där om en kvarts timme. Plötsligt vek grefven likväl af från stora vägen in på en sidoväg till vänster, som ledde åt ett helt annat håll. Jag skrek högt af förskräckelse, och trots den ilande farten var jag just i begrepp att hoppa af hästen, då grefven, som utan tvifvel hade gifvit noga akt på mina rörelser, hastigt slog sin arm omkring mitt lif och lyfte mig öfver till sin häst. Då min springare kände sig fri, satte den af i fullt galopp inåt skogen.
Allt detta hade skett så hastigt, att jag ej hann uppge mer än ett enda skrik innan grefven hade lagt sin hand öfver min mun.
— Mademoiselle, sade han, jag svär vid min heder, att jag uteslutande handlar i öfverensstämmelse med er fars befallning, hvarom jag skall öfvertyga er på första plats där vi göra halt. Anser ni beviset otillräckligt, eller om ni hyser några tvifvel om dess äkthet, så svär jag återigen vid min heder, att ni har full frihet att handla hur ni vill.
— Men ni har sagt, att ni skulle föra mig till min far! utropade jag, sedan jag hade stött undan hans hand,
— Jag sade så därför att ni tvekade att följa mig och jag visste, att det minsta dröjsmål kunde störta både er och mig i fördärf, hvilket ni ju sedan insåg. Säg mig nu, sade han och höll in sin häst, vill ni ta lifvet af er far? Vill ni själf gå raka vägen till vanära? Säg i så fall ett enda ord, och jag skall genast föra er tillbaka till Méridor.
— Ni nämnde, att ni har ett bevis på att ni följer min fars befallning?
— Se här är det! sade grefven. Tag detta bref, mademoiselle, och läs det på första plats där vi stanna! Om ni sedan vill återvända hem, skall jag föra er dit. Men om ni har den allra minsta aktning för er fars befallning, så skall ni inte göra det, därom är jag fullkomligt säker.
