— 145 —
— Det vill säga, att ni där kommer att ge mig edra befallningar, mademoiselle, förklarade grefven.
Denna föregifna underdånighet ingaf mig intet lugn. Men jag hade intet val; denna utväg att undgå hertigen af Anjou tycktes vara den enda, och jag fortsatte vägen under tystnad. I daggryningen anlände vi till La Châtre. Men i stället för att rida fram till byn, togo vi af vid pass hundra steg från de första trädgårdarna och styrde kurs mot ett afsides beläget hus.
— Hvart färdas vi nu? frågade jag.
— Å, mademoiselle, sade han, ni med ert klarvakna förstånd bör inse, att vi, som äro stadda på flykt undan rikets mäktigaste man näst kungen, ej kunna ta in på ett vanligt värdshus midt i en by, där första bonde, som fick se oss, skulle kunna förråda oss för vår förföljare. Man kan köpa en mans förtegenhet, men inte hela byns.
Grefvens svar utvisade en slughet och en logik, som var påtaglig.
— Godt! sade jag. Låt oss fortsätta.
Vi satte åter våra hästar i gång.
Man hade tydligen väntat vår ankomst. Utan att jag märkt det hade en af våra ledsagare skilt sig från de öfriga och ridit i förväg. En stor brasa var tänd i ett ganska snyggt rum, där sängen var bäddad.
— Detta är ert rum, mademoiselle, sade grefven. Jag skall nu afvakta edra befallningar.
Han bugade sig djupt och lämnade mig ensam.
Det första jag företog mig var att gå fram till lampan och läsa min fars bref … Här är detta bref, herr de Bussy! Jag gör er till min domare. Läs!
Bussy tog brefvet och läste:
“Mitt älskade barn! Om du, hvilket jag icke betviflar, har uppfyllt min bön och följt grefve de Monsoreau, har han troligen redan sagt dig, att du har haft den olyckan att behaga hertigen af Anjou, och att det var hertigen, som lät enlevera dig och föra dig till Beaugé. Genom denna våldshandling kan du förstå, hvad hertigen kan tillåta sig, och att det är vanäran, som hotar dig. Det finns ej mer än ett enda medel att undgå denna skam, som jag aldrig skulle öfverlefva, och det är att du blir vår ädle väns hustru. Är du väl grefvinna de Monsoreau, så är det sin hustru grefven har att försvara, och han har svurit en dyr ed att han skall göra det. Det är därför min önskan, älskade barn, att detta giftermål måtte äga rum så snart som möjligt. Om du samtycker därtill, sänder jag dig min faderliga välsignelse på samma gång som mitt bestämda samtycke, och jag ber till Gud, att han måtte skänka dig den rikaste lycka! Jag befaller ingenting, men jag bönfaller, att du måtte uppfylla min önskan. Baron de Méridor.”
