— 150 —
bordet serveradt. Jag kastade en hastig blick ditåt, men jag lugnade mig se — där fanns blott ett enda kuvert.
— Mademoiselle ser, att grefven har hållit ord allt igenom, sade Gertrude.
— Ja, svarade jag med en suck. Ty jag skulle ha önskat att han svikit någon af sina förbindelser, emedan jag i så fall hade varit löst från mina.
Jag superade, och sedan gingo vi för andra gången genom våningen. Där fanns fortfarande ingen mer än vi; den var tydligen afsedd för oss ensamt.
Gertrude låg inne hos mig.
Dagen därpå gick hon ut för att orientera sig. Vid sin återkomst berättade hon för mig, att vi bodde vid slutet af rue Saint-Antoine, midt emot hôtel des Tournelles, och att det var Bastiljen, som reste sig till höger om oss. Dessa upplysningar betydde för öfrigt inte mycket för mig — jag hade aldrig förut varit i Paris och kände således inte mycket till vår hufvudstad.
Dagen gick utan att någonting hände. Men just då jag skulle gå till bords och supera, bultade det på porten.
Gertrude och jag betraktade hvarandra med oro.
Det bultade för andra gången.
— Gå och se efter hvem det är, sade jag.
— Och om det är grefven? sade hon, då hon såg, att jag bleknade.
— Om det är grefven, så öppnar du för honom, Gertrude, sade jag med en ansträngning att synas lugn. Han har ärligt hållit sina löften och jag skall visa honom, att jag äfven håller mina.
Gertrude kom snart tillbaka.
— Det är grefven, mademoiselle, sade hon.
— Låt honom stiga in, svarade jag.
Gertrude aflägsnade sig återigen, och grefven stod snart därefter i dörröppningen.
— Nåväl, mademoiselle, har jag uppfyllt öfverenskommelsen? frågade han.
— Ja, herr de Monsoreau, och jag tackar er så mycket! svarade jag.
— Då är ni kanske så god och tar emot mig, fortsatte han med ett leende som oaktadt hans tydliga bemödande uttryckte en viss ironi.
— Stig in, herr grefve!
Han kom in, men förblef på stående fot. Jag bjöd honom att ta plats.
— Har ni några underrättelser att ge mig, herr de Monsoreau? frågade jag.
— Hvarifrån och från hvem?
— Från Méridor, från min far.
