— 152 —
— Om ett löfte, som han gifvit mig och som jag förmådde honom att uppfylla.
— Hvad då?
— Han hade lofvat, att till lön för de tjänster jag gjort honom, laga att jag blir utnämnd till öfverhofjägmästare.
— Ja, jag vet att ni är en väldig jägare, sade jag med ett sorgset småleende, ty jag tänkte på min stackars Daphne. Och ni är således kvalificerad för denna syssla.
— Det är inte i egenskap af jägare jag får den, mademoiselle, utan som hertigens trogne tjänare — hertigen af Anjou ger mig inte denna syssla därför att jag är kvalificerad för den, utan därför att han inte vågar vara otacksam mot mig.
Oaktadt den vördnadsfulla ton han begagnade mot mig, låg det likväl någonting skräckinjagande i hans svar, därför att de vittnade om en våldsam och orygglig viljekraft. Jag satt tyst en stund.
— Får jag skrifva till min far? frågade jag slutligen.
— Utan tvifvel. Men kom ihåg att edra bref kunna bli uppsnappade under vägen.
— Är det mig förbjudet att gå ut?
— Ingenting är er förbjudet, mademoiselle. Men jag vill fästa er uppmärksamhet på att man kan följa er i spåren.
— Men jag kan väl åtminstone gå i kyrkan om söndag?
— Jag tror det vore bättre att ni lät bli. Men om ni nödvändigt vill höra mässan, så följ mitt råd och gå inte längre än till kyrkan Sainte-Cathérine.
— Hvar ligger den?
— Midt emot detta hus — på andra sidan gatan.
— Tack för upplysningen!
Det blef en ny paus i vårt samtal.
— När kommer ni igen, herr grefve?
— Jag afvaktar er tillåtelse att få göra det.
— Behöfs en sådan tillåtelse?
— Naturligtvis. Ännu är jag ingenting annat än en främling för er.
— Och ni har ingen nyckel till detta hus?
— Endast som er make skulle jag ha rättighet att ha en sådan.
— Herr grefve, stammade jag, mera skrämd af hans egendomliga underdånighet än jag skulle ha varit, om han uppträdt med mera bestämdhet mot mig, ni kan komma tillbaka när ni vill — eller när ni anser, att ni har någonting af vikt att säga mig.
— Jag tackar, mademoiselle, jag skall begagna mig af er tillåtelse, men jag skall inte missbruka den. Och första beviset därpå är att jag nu lägger min vördnad för edra fötter. Han steg upp.
