— 153 —
— Går ni? frågade jag, mer och mer förvånad öfver detta handlingssätt, som jag långt ifrån hade väntat.
— Jag vet, att ni inte hyser någon ömmare känsla för mig, mademoiselle, svarade grefven, och jag vill inte missbruka den belägenhet, hvari ni befinner er och som tvingar er att mottaga mitt beskydd. Men genom grannlagenhet å min sida hoppas jag att ni så småningom skall vänja er vid min närvaro, och på det sättet blir det mindre påkostande för er då ni skall bli min hustru.
— Jag erkänner och uppskattar er grannlagenhet, herr grefve, svarade jag och steg upp. Ni har fullkomligt rätt, och jag vill nu vara lika uppriktig som ni. Jag har verkligen haft en viss motvilja för er, men jag hoppas att den går öfver med tiden.
— Tillåt att jag delar denna förhoppning, mademoiselle, och att jag med tillit afvaktar denna lyckliga tidpunkt.
Han bugade sig så ödmjukt som den ringaste af mina tjänare, tillsade Gertrude, som stod väntande vid dörren, att lysa honom ut, och så var han borta.
XV.
FORTSÄTTNING PÅ DIANAS HISTORIA. — GIFTERMÅLET.
— Herr de Monsoreau är en märkvärdig människa, sade Bussy.
— Ja, ganska märkvärdig, svarade Diana. Jag hade en obestämd förnimmelse af att hans kärlek till mig var blandad med hat. Och när Gertrude kom igen, fann hon mig mera nedslagen än någonsin.
Hon försökte lugna mig, men det syntes tydligt, att den stackars flickan var lika orolig som jag. Grefvens iskalla artighet, hans ironiska underdånighet och den kufvade lidelsefullhet, som dallrade i hvarje hans ord, var mera skräckinjagande än om han visat sig brutal.
Följande dag var en söndag. Så långt jag kunde minnas tillbaka, hade jag aldrig försummat gudstjänsten, och jag tyckte att kyrkklockorna kallade mig. Jag såg massor af människor skynda till Guds hus, och jag svepte in mig i en tät slöja, tog Gertrude med mig och blandade mig med de fromma, som lydde klockornas maning. Jag uppsökte den mörkaste vrå jag kunde finna i kyrkan Sainte-Cathérine och föll på knä tätt invid muren med Gertrude till skydd. Ingen tycktes fästa någon uppmärksamhet vid oss.
Två dagar därefter kom grefven och berättade, att han var utnämnd till öfverhofjägmästare. Sysslan hade förut varit så godt som lofvad åt
